Edvard in the Apple

Julgranen och promenaderna

2008-12-21T01:44:00.007-05:00

Nu sitter jag här. Många veckor senare. Solens strålar som gömmer sig bakom snöiga moln ger inte längre behagliga sommartemperaturer som mötte mig då. Högsommarvärmen blev höst som blev vinter. Vintern kom och bäddade in Manhattan i ett par centimeter snö igår. Snöstorm. Men promenaderna och praktiserandet fortsatte. Till och med igår. Eller ja lite idag också på ett hörn i utskottet.

Men nu är det så. 140 promenader till och från jobbet senare. 151 dagordningspunkter nästan avklarade i Generalförsamlingens femte utskotts 63 session. En mängd pizzaslices uppätna och massor med möten med människor från världens kända och okända hörn. Och det är läckert i sig. Att ingen av de personerna, många personerna, som man dagligen träffat på eller umgåtts med kände jag till för ett par månader sen. En hel värld som funnits och som kommer att fortsätta att finnas trots att vi praktikanter nu byter till en annan miljö.

Veckan som gick innebar intensiva förhandlingar i utskottet och en del slutgöra. Lunch med biträdande FN-ambassadören och en trevlig avslutande middag med hela gänget.

Vad gör man som FN-praktikant en tisdagsförmiddag när man har inläsningstid och kan välja miljö? Var sätter man sig? Jag funderade lite och vidtalade mina kollegor. Javid tipsade om säkerhetsrådet och sagt och gjort traskade jag ner. Kan alltid vara spännande.

En kvart efter utsatt mötesstart passerade jag presshörnan, vidare in i briefingrummet, frågade vakten om det var ok att gå in under pågående förhandlingar. Han nickade jakande och jag öppnade den stora porten in i ett av FN:s hjärtan. Där avslutade precis Ban Ki-Moon sitt anförande angående den senaste i raden av FN-resolutioner om Mellanöstern. Jag fortsatte upp mot läktaren och gled ner i en av åhörarstolarna med rakt ryggstöd. De som medför att det ser ut som att alla sitter raka i ryggen – ordning och reda. Svarta kostymer.

Samtidigt hör jag hur den kroatiska premiärministern, som ledde mötet, överlämnar ordet till USA:s utrikesminister Rice. Hon håller ett engagerat anförande. Efter henne är det dags för den unge och ännu mer engagerade David Miliband som är UK:s utrikesminister. På honom följde Rysslands dito vid namn Lavrov (jajamänsan det var han som satte sig emot rökförbudet som Annan försökte med) och sedan resterande utrikesministrar och FN-ambassadörer som närvarade i säkerhetsrådet denna tisdag.

Det hela pågick ett bra tag och Miliband och Rice behövde ha parallella möten och reste på sig vid ett tillfälle. Reser sig Rice så reser sig 16 andra personer i form av vakter och rådgivare. Ban Ki-Moon har samma arbetssätt. I korridorerna senare mötte vi släptågen och konstaterade att man rimligtvis hade planerat hur dessa grupper skulle röra sig för att inte krocka med varandra. Så breda är inte FN:s korridorer.

Jag vet inte om jag fick så mycket läst den förmiddagen. Men jag fick se och höra diskussionerna om hur några av världens ledare vill få världen att bli lite bättre. Engagemang och vilja som smittar av sig.

Nu kvarstår packning söndag morgon och sedan avresa söndag kväll om snön låter bli att ställa om det för mig. Det återstår att se. Kanske får jag då anledning att återkomma till denna blogg.

Jag har haft roligt åt att få skriva och det verkar som att ni är ett gäng som har läst. Hoppas att ni har haft trevliga stunder och om inte så antar jag att inte detta läses.

Nu får vi se om jag återkommer i annan bloggform eller på denna. Men det jag vet är att jag nu önskar en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Jag gör det med julgranen med stort J vid Rockefeller center.

En Madame Secretary of State i ytterligare några veckor. Rice.

Oh Tannenbaum, Oh Tannenbaum vid Rockefeller Center!

Vatten eller mjölk?

2008-12-21T01:32:00.003-05:00

Längtan. Saknad. Saknad eller längtan.

Eftersom detta är en reseblogg och ingenting annat så finns det en början och ett slut. Början är ungefär 25 inlägg längre ner på den här sidan. Slutet är det som nu närmar sig. Jag börjar summera. Funderar på tiden som har varit här. Nästan fyra månaders upptäckande, glädje, längtan, saknad, lärdom, trötthet, energi, sena nätter, sena morgnar.

Vad längtar man till som svensk i utlandet? Som ung man i New York? Det brukar säga lite om ens tillvaro när man funderar över vad man saknar. Det säger också något om vad man ser fram emot och vad som betyder saker hemma. Sen kan man nog lika snabbt konstatera vad man kommer att sakna när man kommer hem. Jag ska inte lista för då är det alltid någon stackars skog som tycker att den hamnar under gott-vatten-i-kranen. Eller någon kategori som blir knepig när man ska jämföra äpplen med päron – pappas jansons och kalkon med mammas bullar och apelsinbröd.

Gott vatten som inte smakar simbassäng ser jag fram emot. Däremot kommer servicen att man alltid, verkligen alltid, blir serverad isvatten så fort man satt sig vid bordet att saknas. Sveriges restauranger jag säger er: inför!

Frisk luft. Luft som inte är torr av damm ute. Som inte är rökfylld i FN:s kulvertar. Frisk luft en vintermorgon utanför fönstret. Ett fönster som inte är svart av avgaser. Fungerande fönster också. Det saknas.

Sen saknar jag fil eller riktig youghurt. Riktig ost som inte är inplastad per skiva och inte är crémed. Mjölk som inte smakar sött och mat som smakar mer. Längtar efter pasta som känns fräsch och grönsallad som känns frisk. Jag ser fram emot fisk. Jag saknar cider som är kall och leverpastej ibland.

Jag saknar ett riktigt kök, mer än ett rum, jag längtar efter public service radio och fri television (?!), jag längtar till DN på morgnarna och min egen säng.

Och jag längtar efter tystnad. Tystnad när man ska sova, när man ska prata i telefon. Längtar efter täckning när man talar i telefon. Täckning i tunnelbanan och täckning på 46:e våningen.

Det är nog det jag kommer sakna. 46:e våningen och FN-komplexet. Spännande rummen och miljöerna. Muffinsen och pizzaslices. Affärerna som aldrig stänger. Julgranarna som är pyntade. Skyskraporna och ständig sol mot blå himmel. Broarna över east-river. Promenaderna. Parken, denna park. Kyrkan.

Promenadavstånd till jobbet. Bokaffärerna och Starbucks. Soho och Brooklyn. Musikalerna och biograferna. Mixen av människor. Men troligen framförallt personerna.

Personerna i utskottet, praktikantkollegorna, min handledare, våra närmaste kollegor, praktikantkollegorna från andra länder, nya bekantskaper, nya historier. Och FN. Detta FN. Dynamiken. Förändringsviljan. Förändringsoviljan. Debatterna.

Sen är det personerna jag längtar efter mest. Ni där hemma. Den nära, de nära, vännerna, kollegorna, studiekamraterna och fotbollslaget (!?!?). För mestadels är det nog så att man kan klara sig utan riktig ost ganska bra. Men längtan efter de nära den är stor när man är borta. Så klart mest också lagom till man ska åka hemåt. Men nu är den längtan snart förbytt till umgänge! Bra kan man ha det!

____________________

För övrigt:

- Tror att jag sprang på Tom Cruise i krokarna härom dagen. Eller trodde tills dess att någon sa att han bara är 1.60 lång. Det var i alla fall mycket likt. Om någon vet hur lång han är så kan ni kommentera annars säger vi att det var han. Om någon vet hur han ser ut så kan ni kommentera annars skriver jag att det var han. (Kära nån, snacka om att någon anna borde ta min adress och spana kändisar!).

- Tror att jag sprang på Ben Affleck i FN-ingången i onsdags. Om någon vet hur han ser ut så kan ni väl kommentera. Bara att konstatera att det här med kändisspan inte är min grej.

- Tisdags kväll: Ca 16 grader varmt. Folk i T-shirts på gatorna och på uteserveringarna.

- Lördag kväll: Ca 4 grader kallt. Snö i drivor och julkänsla på topp.

Mingel - diplomatins svar på skolans klassfest, körens fikapaus eller idrottens omklädningsrum

2008-12-18T23:20:00.006-05:00

Första funderingen var nog: vad är det bra för? Varför ska man även kvällstid umgås med figurerna som det diskuteras med hela dagarna? Måste det pratas hela tiden? Men tänk: du blir inte en i gänget om du inte stannar kvar och äter och umgås lite.

När man är ny i en verksamhet eller ett sammanhang så känns det som att man sätter på sig glasögonen från när man var liten (jag skaffade visserligen glasögon först på gymnasiet men men… wathever).

När jag var liten så pekade jag på saker och sa AA-AA? Fick jag inget svar på min fråga om vad det jag pekade på hette eller var så upprepade jag något mer bestämt - AA-AA? Ungefär så fortsätter jag att göra fast lite mer civiliserat. Handledare och kollegor har tålamod och svarar artigt på mina vetgiriga funderingar och analyser. Men mingel det lär man sig by doing.

Syfte: Att lära känna varandra! Tänk klassfesten i femman, personalfesten med kollegorna. Det handlar om att få ut något mer än svåra och bökiga förhandlingar i syfte att nå konsensus mellan FN:s medlemsstater. Att känna varandras sociala beteenden är a och o när förhandlingsläget blir tight.

Praktikantens syfte: Att lära känna de andra praktikanterna. Lära sig av deras erfarenheter. Höra om deras situation och möta andra kulturer. Och bringa klarhet bland oklarheter från veckans förhandlingar.

Genomförande: Konferensrummen, ofta med fin utsikt, möbleras om och lysrören släcks och byts till levande ljus, olika former av tilltugg och dryck serveras. Enkelt. Myten om att det är sånt här hela tiden är just en myt. Det är något land i veckan som bjuder in och några kristallkronor att gunga i kan man inte tala om. Jag har testat några olika approacher. Låt mig först konstatera att övning ger färdighet. Men vissa saker är svåra att påverka; din energi. Du är troligen slut efter en dag med anteckning och ihärdigt lyssnande. Dina kollegors energi. De är troligen slut efter ditot. Och ibland orkar man ju bara inte att vara social.

Jag har observerat några olika förhållningssätt och tillåtit mig att testa några av dem, i verkligheten naturligtvis aldrig så cyniskt - men låt mig hårddra:

Superminglaren: Du kommer ganska mätt och belåten. Gör entré med en vän – vän 1. Lokaliserar tillsammans dryck och smakar en av snittarna. Spana sedan upp ett bekant ansikte. Ta sats framåt. Akta servitörerna. Hälsa översvallande på vännen –vän 2. Och presentera din medföljande vän – vän 1. Sedan kommer kedjan igång. Vännen 2 kommer att introducera sin vän 3 och nu går samtalet över i mer fritidsinriktade termer. Bekräfta minglarna och var glad. Låt olika personer stå i centrum och kom ihåg; alla älskar att stå i centrum! Jag minns: Tillställning hos UK.

Värdminglaren/parkeringen: Är man del av värdlandet eller väldigt etablerad så kan man göra det bekvämt för sig. Kräver självförtroende och går ej att planera. Leta upp ett hörn, gärna centralt i lokalen (?!) och ett bord med favoritsnittar. Parkera på platsen. Och inled samtal med närmast levande själ. Var glad och fråga mycket. Ät. Sedan dyker det upp ett bekant ansikte och du står kvar, frågar och ler. Ät. Har du flyt så kommer dina vänner att hitta dig. Och dina vänner, fattiga studenter från Europa, kommer att uppskatta val av fokus och samtalsämne. Mat. Jag minns: Sveriges mottagning för femte utskottet, möjligen franska ordförandeskapets mottagning men också mycket lik ovan nämnda taktik. Tror i vanlig ordning på att det finns hybrider.

Polaren: Superminglaren kan, om det vill sig illa låta kvällen övergå till att bli en trevlig men mindre social sammanställning än vad som krävs för att syftet ska uppnås. Din vän – vän 1 är trevlig och båda är hungriga och trötta. Prata och få igång kompiskonversationen. Peppa sedan varandra att testa utbudet på borden. Konversera och ha trevligt. Diskret - men så att det framgår att det inte är maten utan konversationen som är i fokus. En stor risk i detta sammanhang är att diskussionerna glider över till att handla om andra länders agerande i utskottet. Det får absolut inte ske! Jag minns: Japans mottagning härom veckan. Det är nog så man kan få kontakter som man kan behålla även när man snart lämnar staden.

Men nu är de snart slut i detta sammanhang.
_______________________

För övrigt:

- Hälsa mer – blyga mindre.

- Ät snitten i helt stycke om det går. Går det inte – försök inte!

- Gå hem när du inte orkar.

- Orkar du inte tidigt. Drick ur. Meddela att det är dags att fylla på glaset. Gå ut mot baren. Lämna mottagningen. En så kallad fransk sortie. (Rekordet för en vice ambassadör lär vara fyra minuter – med lobbyresultat).

- Var smidig och greppa den lilla koordination du har. Eller ja greppa glaset och tallriken i samma hand och ät med den andra. Glöm allt vad väska/papper/kamera heter. Du har bara två händer och tio fingrar. Även om de må vara långa - inse din begränsning.

- Använd tredje handen att hälsa med.

En helg (?) i Washington

2008-12-13T23:04:00.015-05:00

Förra helgen besöktes Washington D.C. Låt mig bjuda er på den resan.

Dags för utflykt! Min tanke var att man kan ju inte vara fyra månader i denna del av landet utan att se något av Philadelphia och Washington DC. Så tänkte även en kollega, en finska, en dansk-est och jag. Bellman fick inte åka med. Vi letade och fann en resa med buss, boende och guide för 67 ynka box. Som hittat tänkte vi. Och sen tänkte vi att något är skumt. Men det lär ju visa sig.

Lördag morgon kl 08.00: Skaran samlas i China-town och intar förväntansfullt och morgontrötta platserna i bussen. Bussen består till hälften av kinser och hälften européer och amerikaner. Fram med DC-guiden. Samtidigt började vår egen guide introducera sig och busschauffören. På stapplande engelska med kraftiga inslag av kinesiska tongångar fick vi höra: - Heeeloooo, mi name is Wendy Ween, Weeendy Weeen, not Weeen Weendy and not Wendys. Sooo pliiis call mii Weeen or Weeeendy but not Wendys. Dat is a fast food leestaulant Weendys dat is not good. So pliis don’t call me Wendys. Seeei Wendy ol Ween.

Vi fattade grejen. Vi började också fatta att vi skulle få en mycket tydlig guide som skulle beskriva allt många gånger för oss. Fine. Wendy Wen verkade glad. Avresa. Framkomst till Philadelphia och besök av väsentligheten Liberty Bell. Den som har nosat på amerikansk retorik eller historia lär sig snabbt betydelsen av klingande klockor. Återkommer i flera stora tal. Philadelphia kändes som en liten, helgandandes stad. Vi fick en tid utsatt och sedan stormade Wendy ut med sin gröna slitna guideflagga och började guidningen på engelska och fortsatte på kinesiska. Den tyska ungdomsgruppen verkade lagom nöjd och vi i Bellmanhistorien log översvallande mot Wendy och sa snällt att vi avvek lite från gruppen och läste själva på skyltarna en liten stund.

Bussen lullade vidare. Folk somnade. Wendy såg som sitt ansvar att informera noggrant. Vad gör man då som guide? Jo då låter man som en väckarklocka. Förskräckta vaknade vi av: - Ding dong ding ding dong. Ding dong ding ding dong. Wendy härmade en väckarklocka och la till – Weck app, weck app! Ding dong! Lunchstopp på en bra kinesisk restaurang med all möjlig kinesisk mat vilket gjorde susen för alla medföljande kineser. Sedan började vi ana oro. Wendy började tala om någon form av grotta som också skulle besökas. Jaja tänkte vi och log översvallande. Det kunde säkert vara intressant. Och vad göra liksom?

Vi såg avtagen till DC skymta förbi och en dryg timme senare fick vi den tveksamma glädjen att besöka stora droppstensgrottor någonstans i Virginia. Vi höll modet uppe i vår grupp men nu var det mörkt och hungern började sätta in. Och vart var DC? Wendy Ween menade att –Ohh Washington we will allive tomollow. Suck. Vi funderade ut möjliga alternativ för att påskynda vår framkost till huvudstaden men konstaterade att det var bättre att försöka hålla fast vid gruppen och sen bryta oss loss. Detta var ju inte vad vi hade tänkt oss. Insikten om att DC bara skulle kunna ses fyra ynka timmar på söndag förmiddag satte de 67 ynka boxen i ett helt nytt
perspektiv.

Ding dong ding ding dong. Weck app weck app! Nu kom vi fram till ett konstigt restarungkomplex utanför DC. Kinesisk restaurang. Klockan var 21. Vi hittade något mexikanskt place istället. Nu brast det. Det här var ju sunk. Jag var trött. Kollegan var förkyld. Finskan vegetarian och dansk-esten hade ätit hans och flickvännens sista gemensamma måltid innan hennes hemresa på en, just precis, mexikansk restaurang. Och Wendy Ovän blev helt orolig när hon såg vårt missnöje. Någon kväll i DC:s mysiga Georgetownkvarter kunde vi bara drömma om. En dryg timme senare kom vi fram till hotellet som var helt fint. Riktigt bra. Vi hade fått mat. Inköpt snacks och kortlek. Och fick en trevlig kväll efter ett intensivt samtal med Weendy. Vi drog fram våra förhandlingstrick från respektive utskott i generalförsamlingen och försökte beskriva vårt missnöje. Kulturkrocken var total. Wendy kunde inte förstå. Vi fick ju en resa till! Skulle vi lämna henne och gruppen? Var det möjligt? Det skulle ju bli DC imorgon! Hon hade ju ansvaret och hade ju ansträngt sig. Beslutet var taget. Tidigt på söndagsmorgonen anlände så äntligen bussen till huvudstaden.

En frusen sol mötte oss med gnistrande klarblå himmel. Potomacflodens vatten glittrade och monumenten och de stora byggnaderna låg stilla med all sin inneboende makt och symmetriska perfektion. Vi promenerade glada och fria genom söndagsmorgonen, diskuterade amerikansk politik, slapp grön flagga och kände den nordeuropeiska mentaliteten av självbestämmande som vi alla är så präglade av sakta få återkomma till vårt kynne. Lincoln Memorial – Luther Kings talplats, Vietnammonumentet, Vita huset och obelisken. Sen var det dags för herrarna att gå på Museum of Air and Space och damerna på Museum of Indian History. Vi tittade på flygplan och rymdfarkoster som småpojkar och återsamlades sedan för promenad till Capitol Hill.

Byggnaderna och platserna var fantastiska. Staden var lugn och stillsam. Maktens högborg imponerade genom lugnet, stillsamheten och symmetrin. Inga skrapor. Inga gula taxibilar. Konstigt. Läckert. Men ibland känsla av ödslighet. Jag kanske är skadad. Promenad vidare till den enorma tågstationen. Sedan förflyttning till en av de trevligaste stadsdelarna jag någonsin varit i . Georgetown. Trevliga småhus, restauranger och påfallande europisk känsla.

Efter en fantasisk söndag åkte vi billig-kina-direkt-buss skumpandes tillbaka till New York och var hemma till midnatt. Trötta, lärda, glada och belåtna.

Some photos!

Lincolns tempel. Dit Bartlet går och finner stöd. Vackert, pampigt, grekiskt. Men arktisk kyla. Jag håller ställningarna.

Hoppet om att få släppa gruppen och upptäcka själva blev bokstavligt talat lyckat - om jag får säga det själv. (Titta inte närmare på minen - den ger intryck av något annat...!).

Framför Capitol byggs nu hela scenformationen inför Obamas ankomst som president. Om ca sex veckor.

För övrigt: (nedan problem med radmellanrum - beklagar detta!)

-Det är lucia och elva nätter före jul! Manhattan är julpyntat och det ser precis ut som i alla julfilmer från denna stad. Pappor går och håller sina söner med pottfrisyrer i handen och tittar ut den perfekta granen. Blinkande lampor pryder vart hus och temperaturen fryser vattnet i vattenpölarna.

-Skrämmande temperaturskiftningar. Onsdagens väder bjöd på regn och ca 16 graders värme. Celcius!(!!) Nu flera minusgrader och sol! No more climate change, please!

-Veckans kvällssessioner har varit delvis framgångrika. Nu blir det spännande att se om knutarna kring budget, ramverk för ansvarsutkrävande och resultatstyrning löser upp sig under kommande dagar.

-Gårdagens julbord hos ambassadören var mycket trevligt och välsmakande. Avslutningsfesten för det franska EU-ordförandeskapet är också minnesvärd.

-Måndagens museibesök på Museum of Modern Art är väl värt att minnas. Chagalls målningar är sevärda! - Dagens lugna promenad till Guggenheim och vidare för besök på American Natural History Museum var ledig och avslappnande. Dinosaurieskeletten var imponerande! Samtal med Iowa, Bagarmossen och Stockholms innerstad var rogivande och glädjefyllda.

-Torsdagens luciatåg på representationen var fint. Lussebullarna fantastiska. Tror de tävlar med kanelbullar. Kanelbulle vs. lussebulle = 2-3. Denna vecka.

-Nu: lugn kväll hemma. Imorgon söndagsförhandlingar i utskottet och sedan troligen söndagshäng med praktikantkollegorna. En vecka kvar till avresa. Jag menar hemresa.

Med takt och ton

2008-12-08T22:03:00.006-05:00

Det enorma utbudet. Utbudet är verkligen enormt i denna stad. Och nu börjar sakta men säkert nedräkningen inledas. Och vips inser man att det kvarstår några saker att försöka hinna med. Fördelen med utbud och efterfrågan här är att det allt som oftast går ganska väl i takt. Prisnivåerna på underhållningen är lika bred som efterfrågan.

I fredags var det dags att pricka in the Metropolitan Opera. Jag är ingen superfantast. Men jag är en såndär som tycker att det ingår i lite bredd och lite allmänbildning att ha lite hum och för några år sen tänkte jag att jag ger det en chans. Mozart är lättlyssnat och bra. Och jag uppskattade det – med dessertsked.

Vi blev tre som efter jobbet på fredagen slängde i oss en Subwaybaguette (flott ska de va när opera intas). Sen hetsade vi iväg till Manhattans västra sida. Och letade rätt på ett biljettkontor och fann ståplatser för $20 (det är därifrån och upp till $325 som priset rör emellan). Sedan gled vi in i den enorma foajén. Operahuset är en fantastisk sevärdhet i sig. Stort, vackert – ja nästan en utomkroppslig upplevelse om du frågar mig (fast det är väl de inomkroppsliga som är de största egentligen??). Likt i en film möttes vi av vackra framgångrika människor som gled runt vant i vimlet med klänningar och smokingar och verkade inte göra annat på dagarna.

Men nu var det kväll och då kände de sig nog ännu mera hemma under de glittrande enorma kristallformationerna som prydde taket i någon slags Mekko-inspirerad design. Vi funderade över om vi kunde hänga av oss ryggsäckarna eller ta med dem in. Om den medhavda vattenflaskan skulle gå igenom väskkontrollen eller inte. Sen fann vi våra platser längst bak på parkett. Bredvid mig fick jag två ryska damer i alldeles för mycket smink och rejäla fuskpälsar. Jag fick bestämt intryck av att de skämdes över att ha hamnat i operans hejarklack och tittade förnärmat på oss när vi gled in med ryggsäckar och vattenflaskor.

Don Giovanni som i stort sett är en buskis har pampig och härlig musik. Här framfört i klassisk uppsättning med en enorm och lika imponerande orkester.

När pausen närmar sig och ett av de mest kända styckena framförs hör jag hur en av de ryska fuskpälsarna plötsligt börjar nynna med. Vad göra? Får man hyscha på en rysk lycksökerska? Nu nynnar hon inte… Nu försöker hon till och med sjunga med. Åhh - jag som inte ens tillät mig själv att sjunga med i Lejonkungens Circle of Life. Och nu står en rysk tant och jamar med i Don Giovanni. Till min, och alla andras befrielse, tar en ung amerikanska tag i situationen och vänder sig mot amatör-sopranen/alten (hon lyckades sjunga mer än en stämma) och gav ifrån sig ett argt HYSCH!

I pausen gled sedan människorna runt. Här minglas det inte. Här glids det parvist glänsandes runt. Vackert och stilla. Champagnedrickandes och kristallklänningsuppbärandes. Men det roliga är att även om det är så flott och det känns som att olika världar möts så köar sen alla i samma kö till toaletten eller pissoaren. Alla har sen samma behov . Sådana är vi skapade. Rik och student.

Det blev tre och en halvtimmes böjande på ryggen, sträcka ut ryggen, luta bakåt mot räcket, hänga framåt på räcket och ta in ett mästerverk som står sig än idag. Något av det mest fantastiska med opera. Både musiken och historien fungerar än idag! Lycka till med det Britney!

_____________________________________________________

För övrigt:

- Jag har upptäckt kanelscones! Trodde ett tag att det var bullen i kanelbullen som jag uppskattade men börjar allt mer luta åt att det är kanelen. Jag ska testa baka när jag kommer hem.

- Riktigt rejält kallt i denna stad. Bara att konstatera.

- Har burit mycket ryggsäck i helgen. I Washington. Kul! Och tugnt. Kommer att bidra till muskelbildning på sina ställen. Som på beställning. Skriver mer om Washington snart. Ska smälta lite till.

Ett stycke foajé:

Vintersol kom

2008-12-05T00:23:00.009-05:00

Vart har grabben tagit vägen? Är han kvar? Försvunnen eller bara lat? Kanske är det så att han helt enkelt har haft intensiva veckor och prioriterat annat. Sant, lika sant som att arbetsskadan satt in och jag tycks skriva om mig själv i tredje person. Illa.

Jag har haft ett par fantastiska veckor. Det finns ingen möjlighet att här lyckas samla alla händelser, minnen, eskapader, möten och avsked. Men jag ger en kort resumé. Mest för att få en känsla av i vilken situation jag befinner mig när nu det mer frekventa bloggandet återupptas. Ööhum. Yeah right.

Det blev en helg. En lördag med ganska dåligt väder men tur i regnet till Bronx. New Yorks Nairobi när det regnar. Små affärer och matställen, afrikanska brytningar och inga wuzungus. Förutom jag. Spännande. Sen var det arbetsvecka.

Sen kom äntligen flickvännen. Skulle kunna skriva massor. Men jag tror jag besparar er pretentiösa känsloyttringar i detta forum. Låt mig konstatera att veckan var helt fantastisk. Och låt mig sedan raskt gå över till det mer handfasta. Soligt, vintertemperaturer, promenader och aktiviteter. Den här stan är full av möjligheter när det gäller att hänga. Vad det nu betyder? Att vara, må bra, prata, skratta och drömma. Man hänger på Starbucks. Man hänger i parken. Över en chokladfondue på Max Brenner. På en Subwayrestaurang som hade toalett. På the Metropolitan Museum of Art över en chokladmuffins. Man hänger i Sohos alla affärer som har kläder. Man hänger på Rockefeller Centers topp (och dinglar således??). På frukoststället runt hörnet. I lägenheten. På en middag hemma hos handledaren med familj och kollegor. Eller nja… där hänger man nog inte utan snarare sitter och äter gott. Vi hann med mycket. Såg mycket och fick tid. Veckan innehöll så mycket mer än detta också så klart… till exempel hockey mellan Rangers och Ottawa som slutade med att ett helt Madison Square Garden stod upp och sjöng Henry Henry (syftandes på vår svenske målvakt Henrik Lundqvist) och en fantastisk föreställning av The Lion King. Vuxna, ungdomar och minderåriga: se den!

Sen blev det tomt. Väldigt tomt.

Sen blev det jobb. Och mingel. Franska EU-ordförandeskapet bjöd in. Trevligt. Svenska teamet bjöd in, ooops. Nu blev det tredje person. Det var om möjligt ännu trevligare. Innan den här bloggen stänger ska jag skriva en liten skola i mingel.

Thanksgiving kom och med den syster. Syster från bondgården i Iowa kom till storstan. Tänk filmen Nyinflyttade i Beverly Hills. Dvs familjen från bondgården som blev rika och flyttade till storstan. Syster och jag fick fyra dagars upptäckande och satsade på en del svenska upplevelser. IKEA och adventsgudstjänst, porslin, lussebullar och pepparkakor. Vi satsade också på en del amerikanska upplevelser. Christmas Spectacular på Radio City Music Hall. En julshow där den som skötte castingen måste ha haft det tufft. På rollistan ingick nämligen; kameler, får, 46 bensprattlandes damer, tomten och fyra dvärgar. Byta jobb med den, någon? Det var väldigt underhållande. Inte politiskt korrekt någonstans, men kul.

Nu har det varit en vanlig arbetsvecka. Förhandlingarna intensifieras i samma takt som julpyntet sätts upp på Manhattan. Massor. Nästa vecka planeras kvällssessioner i utskottet hela veckan. Spännande och intensivt. Men innan dess ska det hinnas med ett försök att gå på operan imorgon och en weekend med ett gäng kollegor från diverse länder i Washington. Men det blir en annan historia snart.

_____________________________________________________________

För övrigt:

- Jultonerna duggar tätt på jobbet.

- Jag läser Torgny Wiréns betraktelser ur Under ytan 2 som kvällslektyr. Väldigt bra.

- Funderar över varför knapparna på ytterkläderna ramlar av en efter en.

- Fascineras över de amerikanska granarna som är extremt täta, kungsgransaktiga och doftar otroligt mycket gran. Pappa; import please!

- Ansträngde mig för att se tändningen av granen vid Rockefeller center i onsdags kväll. Gick inte. Kaos. Såg tvåtimmarsspektaklet på TV istället. Två timmar!

- Åt pizza vid restaurang nära Brooklyn bridge i måndags. Mycket, så mycket.

- Ryckte till i min stol i utskottsrummet så kraftigt så att finska grannen också ryckte till. Och undrar om jag är klok.

- Jagade och jagar fortfarande min fortfarande vän Knuts glömda kläder på ett hotell mitt i stan.

- Fick två nya praktikantkollegor. En österrikare och en tyska.

- Förlorade två praktikantkollegor. En österrikiska och en tysk.

- Fortsätter att hyscha på bilar som tutar.

- Funderar över bilar som tutar. När jag ska sova.

- Äter falafel till lunch. Helst med fetaost.

Yes, they could!

2008-11-09T01:29:00.011-05:00

Nu så mina vänner försöker ordningen återetableras. Inte bara i landet som helhet utan även på denna blogg. Reseblogg. En riktig blogg uppdateras enligt regelboken minst några gånger om dagen men en reseblogg uppdateras lagom till söndagsmorgonkaffet. Frågor på det? (Det vill säga; jag ber om ursäkt och nedan finns två retroaktiva inlägg… Kan vara ett tips att läsa dem innan vi går vidare här.)

Tisdag kväll kom. Efter två års kampanjande. Två års spekulerande på DN:s ledarsida. Election day. Vi drog i gemensam skara till Svensk-Amerikanska Handelskammarens valvaka som var stationerad på en flashig lokal kallad Nikki Midtown. Tänk en liten utflykt till Sydostasien, drinkar och människor som speglat sig i kvartar och allmän handelsatmosfär. Absolut inget ont om det. Verkligen inte. Där fanns praktikantgänget samlat, plus besökande kompisen Knut och Henrik som jag träffade på IKEA för tre veckor sedan. Sen drog det igång. CNN:s valvaka och extremt närgången granskning av samtliga siffror som radades upp och jämfördes med de senaste opinionssiffrorna. Finns Bradley-effekten? Är den omvänd? Vad hände i Florida och gav miljonen dörrknackningar resultat? Sen kom det… sen var det klart och sen kom John McCain. Men låt mig konstatera att det var den gamle McCain som vi såg på scenen i tisdags natt. Det var en man utan kampanjstrateger och rådgivare. Det var den mjuke, den resonerande, riktige McCain som var som han var innan kampanjen gick in i sitt slutskede. Innan det kom konstiga och skrämmande uttalande mot andra, innan han ansåg sig besitta hela sanningen likt hans, av honom förmodade, företrädare. Det var McCain innan han kom med formuleringar som ”Jag säger det andra tänker” och ingen riktigt förstod vad det var han syftade på samtidigt som vibbarna blev extremt skrämmande. Men så klev han av scenen… Och det var nu det vibrerade i luften.

Det var nu President-Elect Barack Obama tillsammans med döttrarna och Michelle skred ut på den gigantiska scenen i Grand Park i Chicago. Allvarliga av storheten i stunden, beslutsamma i stegen och lättade i uttrycket. Han höll ett tal som kommer att gå till historien. Han berörde, han gav döttrarna en hund och han var ödmjuk.
Jag tilllåter mig några reflektioner. Obama har varit stark i kampanjen. McCain har jag delvis uppfattat som responderande snarare än offensiv och gick nog i fällan att tala mer om Obamas politik än om sin egen. Även om det var det som var planen - att få valet att handla om Obama - för eller emot. Delar av debatten och kanske framförallt den avslutande presidentvalsdebatten påminde en del om hur en svensk partiledardebatt kunde se ut i valrörelsen 2002. Opponenten McCain ville prata skatt - främst Obamas potentiella skattehöjningar och om den ekonomiska innebörden av dessa för Joe the plumber, som över en natt blev rörmokaren med hela amerikanska folket. Frågan kvarstod hur stor business som Joe hade och om det faktiskt är rimligt att han borde betala mer i skatt? Kanske behöver också amerikanerna en fungerande sjukförsäkring och förbättringar i skolan?

Kriget var inte på agendan i debattens slutskede men det finns alltid där, där under. Rekordunderskottet som drabbar lärare, poliser och main street mer än wall street var en issue. Men trots allt får man konstatera - it's not the war anymore - It is the economy, stupid! Kanske i vanlig ordning helt enkelt. Börskraschen beräknas kosta denna stad ca 165 000 (!) jobb det kommande året samtidigt som ju kriget fanns där. Med svenska ögon är kriget en bit bort och det finns många rimliga resonemang för att avsluta och stabilisera långsamt. Men här är man trött och sliten. Intrycket är att nästan varje person har någon som var nära och kär som gick bort, fått sitt liv totalt förändrat eller har ständig ångest. Folket var matta och makten var frånvarande. Och kan man någon gång känna större maktlöshet än den gång ens barn sänds in i en situation med fara för sitt eget och andras liv, fara för samvetslöshet? Då blev det viktigt att rösta på den som förknippades mest med förändring.

Nu blir det oerhört intressant att se den politiska utvecklingen. Kan det bli en president som talar för de svaga, om de som svälter i Afrika, en president som kan ingjuta nytt hopp hos gemene man, som vill tala med Europa igen – men framförallt en president som kan lyssna och ta intryck? Det är en enorm skillnad mot det vi har sett de senaste åren. I tanken ska man ta med att vid det föreliggande maktskiftet i detta land krävs det rekrytering av, håll i hatten, 6 000 nya statstjänstemän. Exempelvis nya kollegor i FN:s utskott. Det kommer att ta tid. Ett år räknar man med och då kan man tänka sig att det kan komma att bli besvikelse en tid in på första året när change visar sig ta just tid. Sex tusen tjänstemän. Politiska. Då kan man luta sig tillbaka på att förändringen de facto inledningsvis handlar om retorik, inställning och mentalitet. Och då, då spelar de mindre politiska frågorna väldigt liten roll. Det finns de som är rädda för Obamas handelspolitik. Jag var bitvis skeptisk. Men mycket tyder på att det var retorik och dessutom talar mycket för att det kommer att krävas en annan linje mot bakgrund av den globala finanskrisen. Hans hittillsvarande konsekvens när det gäller vikten av multilateralt samarbete bör leda till stringens även till förmån för fungerande handelsavtal.

Men det är inte det viktigaste, som jag ser det. Inte nu. Det är i tankarna om världen. Det är det som är viktigt. Att den är mycket större än USA. Att USA har ett ansvar för mer än att skydda sig själva – ett ansvar som kan påverka många många utanför detta land. Ett ansvar att också tala om demokratiutveckling genom diplomati, om fattigdomsbekämpning här i USA och i världen, om att ta krafttag mot klimatförändringar genom att ta tag i sin egen situation, att forma en fungerande sjukförsäkring för de 48 miljonerna som står utan, att förbättra situationen i skolan och att ingjuta hopp och tro på framtiden. Att tala, lyssna och agera. Idealist? Jag? Idealist - javisst. Vi måste ju börja med idéerna och tankarna. Och vi måste tro på dem. Och amerikanarna måste tro på sin förmåga att vara med i det som nu behöver göras. Det kommer att ta tid. Men nu har något börjat. Och det stora är att det också funnits en folkrörelse bakom. Från den vanliga amerikanen.

Några bilder ger jag er nu.

Talet!

Flaggorna på Rockefeller Plaza efter talet!

Vi gick till Times Square efter talet och där fylldes skärmarna med president-elect och valsiffrorna för respektive stat.

Fler skärmar!

Kampanjen tycktes fortsätta!

Vi har sett skylten förut, men då med syftning på annat. Glada: Javid och Agnes!

Otroligt mycket folk samlades på Times Square och bara var glada.

Tisdag 4 november kl. 16.08 - The E-day

2008-11-09T00:47:00.007-05:00

Ok . Dagen är här nu. Den stora dagen och luften darrar i New York. Här vandrar Obama-knapparna tätt och nu närmar det sig.

Jag sitter nu på 46:e våningen och inväntar texter till veckorapport. Men folk är spända av förväntan och en stor mängd siffror cirkulerar i luften. 4 miljoner som genomgick early-voting i Florida, 6000 tjänstemän ska bytas ut första året i administrationen, 1 miljon dörrar knackades av Obamaanhängare i Pennsylvania i söndags och valresultatet kan komma vid 23-tiden ikväll, men kanske tidigare, kanske om några dagar.

Ikväll blir det valvaka på Svensk-Amerikanska Handelskammaren några kvarter bort. Vi blir hela praktikantgänget, min gästande kompis Knut och andra praktikanter från den här världen och svenskar under 35 som känner sig hemma under rubriken ”Young professionals in New York”. Vet inte om jag gör det. Försöker. Och återkommer med rapport. Annat att minnas under den gångna veckan;

- det var en trevlig middag med Svenskt Näringsliv på plats, nya kontakter som jag ser fram emot att få återuppta i Stockholm.

- Ungdomsdelegaten Marie Wickberg gjorde en fenomenal avslutning på sin session här i den här världen. LSU:s styrelse valde en otroligt bra representant för ungdoms-Sverige (hehe… partisk partisk - så fick jag det sagt också).

- Halloween -paraden i The Village som jänkarna åker långt för att se var sevärd i fredags. Annars: Varför överhuvudet taget Halloween?

- Kompisen Knut ankomst gjorde det lätt att minnas gamla gymnasietider och han är den som handlat mest bland vännerna på besök och på det sättet bidragit till mest bodybuilding för mig samt återstabilisering av den amerikanska klädförsäljningen. I like bära kassar.

- Trevligt spontanhäng med ungdomar från det stora ungdomsförbundet i opposition igår kväll. Delvis utvecklande samtal för alla inblandade parter, är min spontana och ack så diplomatiska kommentar.

- Oliver Stones film W sågs med stort intresse på en biograf på Upper West (dvs mitt konkurerande bostadsområde på andra sidan parken). Se den om ni vill förstå mer av nuvarande presidentadministration. Kritisk, ironisk, parodisk och givande.

- Danskt födelsedagskalas på Lower East på lördagen.

Maestro! Some photos please!

Ett gigantiskt spöke på vift. Jänkarna älskar parader. Man paraderar nästan jämt. Jag förstår vissa poänger men långt ifrån alla. Får läsa på om parader.

New York Marathon på söndagen. Ser ju fint ut så här på bilden. Fanns dock de som fuskade lite och gick mot slutet. Funderar på att ställa upp nästa år... som domare.

Jag och Knut skylt-letade och fann detta plakat i fönstret på en restaurang på Upper West. Vi rös och frös. Fint!

Höstigt, Swedigt och Times Squarigt

2008-11-08T23:40:00.008-05:00

Som ni märker tror jag ju inte på tesen en bild säger mer än tusen ord. Men jag tror att bilder kan säga otroligt mycket. Ok... Kanske mer en tusen ord. Madames et monieurs, s'il vous plait!

Parken, denna park!

Höstblomster, dessa höstblomster!

En av aléerna! Allez, allez!

Mhh... jaha ja... Kan man nästan tro att Sweden fått lite stormaktsambitioner. Men ser ni så är det minsann inte. (Kameran är nära skylten vilket gör att skylten på bilden uppfattas som större än talarstolen längst fram, om ni inte ser det så är det mannen i stolen som är chef på IAEA och heter El-Baradei. Han är dock större i verkligheten än på bilden. Åh, jag är så informativ känner jag.).

Times Square i höstfärger!(?)

Föräldrarna, middagarna och presidenten

2008-10-28T22:38:00.002-04:00

Då återfinner sig sakta men säkert vardagen. Det känns lite som när festen är slut och gästerna lämnat. Jag har agerat son, guide och praktikantdiplomat de senaste dagarna. Mamma och pappa kom i onsdags kväll och det var med fröjd i sinnet och glädje i hjärtat (diskret upprepning) som jag mottog dem utanför jobbet. Sedan var det jobb för mig och turistande för dem och trevliga gemensamma middagar. Jag fick prata av mig om mina upplevelser och intryck och det behövdes, som att man samlat ihop intrycken under månaderna här. Lördag och söndag innebar shopping, tunnelbaneåkande, gospel, restauranger och Central Park. Fantastiskt trevligt och fina sensommartemperaturer på söndagen. Sedan blev det plötsligt måndag. Mer jobb men på kvällen bar det iväg till musikalernas musikal på Broadway. Det sägs ju i alla fall att den är det. Phantom of the Opera har gått här i 20 år och står på mångas att-göra-lista. Vi hade ordnat bra platser (läs: jag hade ordnat bra platser) och efter en riktigt trevlig middag på en restaurang som vi hade funnit (läs: mamma hade funnit) slog vi oss ner och fick två och en halv timmars ballader. Den är bra, men kan kanske bitvis upplevas som lång. Högt tempo och bra insatser rapporteras. Söndagens tur upp på Rockefeller Center (”The top of the Rock”) är också värt att upplevas igen. Solnedgång över ett höstfärgat Central Park och hela vackra betongmanhattan var en häftig upplevelse.

Men låt mig nu ta er med på ett möte. Torsdag lunch. Jag sitter och antecknar frenetiskt under informella förhandlingar i femte utskottet (under de formella förhandlingarna satt jag bakom Sverigeskylten i utskottet… kände att jag ville nämna detta så att ni vet vart ni ska utkräva ansvar för det mötets utgång… nedgång?). Hur som haver. Jag lämnar mötesrummet. Hugger en banan i Austrian Café, betalar och springer uppför trapporna, ok, går snabbt. Jag var på väg mot Förvaltarskapsrådet stora sal. Passerar Generalförsamlingen. GF-presidentens kontor och slår mig ner på första läktarraden i det stora Förvaltarskapsrådet. Där firas World Food Day under ledning av Annika Söder som är en av de höga cheferna för FAO i Rom. Panelen välkomnas in. Generalsekreterare Ban Ki-Moon, GF-presidenten, chefen för FAO, en framstående forskare och en kongressledamot för demokraterna i amerikanska kongressen. Huvudtalaren kom in sent. Under andra talet ökar spänningen i salen. Folk rör på sig nere vid ingångarna. Biffar med snäckor dyker upp som svampar ur jorden och dörrarna slås upp. Det går ett sus (verkligen bokstavligt talat) genom publiken. Bill Clinton glider snabbt in och liksom skrider fram i högt tempo och hälsar på alla händer som sträcks fram. Talaren avbryter sitt tal och åhörarna kan inte låta bli att ge ifrån sig en spontan applåd. Det var en sällan skådad entré. Clinton talade sedan över vikten av att kombinera utbildning och mat. Mat i skolan – mättar hungrande magar och ger kunskap. Så enkelt, så grundläggande, så mycket skam över situationen i denna värld när man tänker på det. Det är så vi kan rädda världen. Först när, av hunger skrikande, magar kan mättas, kan kunskap tas emot, kan vatten pumpas och grödor skördas. Först när människor är mätta kan vi bry oss om våra bröder och systrar. Först när människor är mätta kan vi bry oss om djuren som utrotas eller miljön som förstörs runt omkring oss. Först då kan vi ta ansvar. Så skulle jag ha sammanfattat Clintons tal. Han gjorde det bra. Han börjar också bli gammal.

Kommande dagar innebär jobb, kanadensisk frukost, veckorapportering, informella förhandlingar, informella informella förhandlingar, middag med musik imorgon kväll i Brooklyn med praktikantkollegorna, middag med Svenskt näringsliv på torsdag kväll och välkomstmiddag med min kompis Knut som kommer för valet på fredag. Sedan ska vi finna aktiviteter för sista valkampanjshelgen. Welcome, election day!

The Dag Melting Plaza

2008-10-20T19:43:00.003-04:00

Skrev jag om fredagens promenad? Alla dagars promenader. Sträckan promeneras minst en gång om dagen, oftas två. Men nu ger jag er en fredagspromenad.

Man greppar rapporterna när den formella sessionen är slut. Konferensrum tre på Garden Level (tvingades byta namn från Basement Level till Garden Level dagen innan Blair skulle hålla sitt tal för ett par år sedan - en engelsk PM håller inte tal i en Basement - Garden gillar engelsmän).

Vart var vi? I konferensrum tre i FN. Femte utskottets ständiga plenarsal. Bruna stolar och många anföranden. Rapporttyngden slog nya rekord. Tänk tre till fyra Stocholmstelefonkataloger. Stark som jag är (!?) greppar jag dessa och börjar promenaden. Ut ur konferensrummet. Vidare ner mot kaféterian. Det luktar liksom flygplats. Cigarettrök och parfym, kaffe och chokladcriossanter. Upp för trappan tillbaka till delegatingången - samma ingång som leder direkt upp till generalförsamlingen. Ut.Ut genom säkerhetsspärren med passerkortet och ha-en-bra-dag-nick till vakten.Ut!

Ut i solen och något mindre partikelfylld luft. Promenad ner. Möter skolklasser och turister. Diplomater och sekretariatstjänstemän. Passerar Roul Wallenberg monumentet med den så lysande symboliska övergivna portföljen vid de höga pelarna. Över övergångsstället. Går in på det som kallas Dag Hammarsköljd Plaza. Som svensk blir man nästan stolt - men inte nöjd - men ändå nöjd. Där kryllar det av liv. På marken minnesord från Dag. I luften duvor och de första höstlöven som singlar ner likt kastade sedlar på Wall street dessa dagar. Dagisbarn i vagnar fast i bussformat (vagn för åtta treåringar). Fast inte helt fast... De kunde vrida på sitsarna.

Torgstånd med grönsaker, pumpor, kål, bananer, jordgubbar och frukt är inte godis så; muffins, donuts, chokladcroissanter, igen. Människor. Turister. Afroamerikaner, asiater, gamla, européer, unga, gamla européer, min estniska kollega, Fredrik, skyndar förbi, fast han är dansk, kan ju skynda förbi ändå.Hälsar glatt. Alltid så glad. Sedan övergånsställe. Nu värker armen av rapporten . Borde ha tränat mer squash. Framme.

Möter en svensk kollega som håller upp dörren. Checkar in med kortet. Upp till 46:e våningen. Lägger ner rapporten.

Dags för lunch. Kinesiskt hämtlunch.

På hösten faller äpplena till marken

2008-10-19T21:15:00.015-04:00

Jag tänkte passa på att ge er en direktrapport från helgens begivenheter. Nu sitter jag, (dessvärre inte nu när du läser detta för här finns ingen internetuppkoppling så publiceringen sker senare), nu sitter jag på IKEA i Brooklyn och blickar ut över hamnen, Manhattans skyline och rakt framför mig skådar jag Frihetsgudinnan. Vänder jag mig in mot restaurangen är det köttbullar, lingonberryjam och massor med söndagslediga småbarn som är här med sina föräldrar. Jag fick mina köttbullar och fick personalen att få ur helgens sista lingonsylt ur burken utan argumentet – ”jag har IKEA-shoppat sedan jag var fem – på världens första IKEA – jag är svensk”. Här är det som hemma. Billy och Poäng är här. Hallontavlor där det står ”bär [ber]” (typiskt Sthlmskt uttal?! röstar för [baer])på väggarna och allt annat. I de monterade Billyhyllorna är det till och med svenska böcker. Förutom Frihetsgudinnan och Manhattans skyline skulle jag lika gärna kunna sitta på IKEA i Jönköping. Det låter fånigt kanske men man behöver nog ett avbrott från det amerikanska och att då få detta, det småländska, fina, är inte tokigt. Nu är jag mätt och belåten och ska snart ta gratisfärjan tillbaka till Manhattan. Ska leta rätt på lite kanelbullar och sill att köpa med hem först bara.

Hösten kom. Hösten kom igår. Då gick värmen på i lägenheten, AC:n på tunnelbannan gick från isande till värmande, luften blev klar och jag skådade och doftade den första lövhögen (helt seriöst blev jag nästan tårögd av naturdoften – tror det har med åldern att göra). KIC:arna kom. KIC:arna och mina vänner Ulrika och Maria (de är alltså både vänner och KIC:are) i torsdags. Såå trevligt att få möta upp dem, släppa lös tankekreativiteten om hur vi kan få till en mer demokratiskt värld (sic!). Vi pratade FN på reppen, skrev lite strategi på hotellet (jag skrev lite, de skrev mycket), åt indisk middag och shoppade loss på alla tänkvärda ställen. Ulrika gav mig nya, bättre, fräschare minnen från affären med de långa köerna. Troligen tar jag föräldrarna dit nästa helg. Nu är det bara att hålla tummarna för att deras andra möten ger tillbaka. Mer KIC åt världen och mer av världen åt KIC! Ulrika blev också ciceron i för mig, delvis, nya delar av denna stad. Mycket bra för mig!

Sen har jag fått nöjet att få egen tid. Tänker på hur vi på olika sätt värderar egen tid. Förmågan att njuta av egen tid. Ta vara på den och växa av den. Det är viktigt. Och ohh så moget. Jag har haft lite egen tid igår och idag. Igår traskade jag vid 18-tiden till en bokhandel. Varje stor bokhandel har ett kafé. Man plockar på sig böcker och tidningar och sätter sig i kaféet. Läser, äter en kalkonpanini (låter trevligare med "Grilled Turkey and Cheese Panini") och sedan bläddrar man i uppslag efter uppslag om Obama. Sen promenerade jag till Times Square och köpte biljetter till den film som började inom tio minuter från det att jag kom. Det råkade vara en ny film. The Secret Life of Bees. En film man inte ska se själv. Alltså: bra och sevärd! Handlade mycket om de svartas situation i detta land på 1960-talet. Rörd efteråt konstaterade jag att det var jag och ca 200 afroamerikanska kvinnor som suttit i publiken. De flesta ömsom grät och ömsom skrattade sig igenom kvällens föreställning. Promenad hem genom New York- natten och idag ett trevligt besök i svenska kyrkan där jag mötte både nya bekantskaper och en journalistpraktikant på FN som jag nog får anledning att prata med igen, trevligt. Sedan båttur till detta IKEA och nu fick jag nyss sällskap av ett svenskt par som också behövde beskåda Manhattan från andra sidan och dessutom visade sig att jag och den ene är grannar uppe på Upper East. Så kan det gå. Nu väntar återresa till Manhattan. Tidig kväll pga tidig morgon imorgon. Tuff inledning på veckan. Och på onsdag kommer föräldrarna att landa på Manhattan. Ser otroligt mycket fram emot det! FN, middagar, museer, shopping och Phantom of the Opera har jag satt upp på deras att-göra-lista.

Det är roligt nästan jämt! Manhattan, here I come again!
_________________________________________________

Vi avslutar med några retroaktiva bilder från sista (?) sommarhelgens (förra helgen) bilder från Brooklynpromenaden. Det var precis så fantastiskt som det ser ut. Tänk värme, sol, sockerkakspick-nick, långpromenad.

All mat är god mat... nästan...

2008-10-13T22:59:00.003-04:00

En del i vardagen är att lära sig att handla. Man glömmer bort det. Alltså inte att handla men att affärsstrukturen är en del av vardagen. Man har ju liksom sin butik. Min heter ICA i Bandhagen och är trång och inte så välsorterad. Här har man pharmacy. Träffade ett par medelålders svenska turister som nästan förtvivlat undrade: men var handlar ni? De hade bara lyckats hitta till pharmacy. På pharmacy köper man strykjärn, grattiskort, schampo och halstabletter. De är stora som tio ICA-Bandhagen och har inte en liter mjölk. Men hudkräm. Jag tänker att där handlar de som bara äter ute. Sen finns det mataffärer – i en mängd olika varianter. De mest populära har en något alternativ framtoning och dit kan man gå och titta på köer. Människor köar ut på gatan och sedan in genom hela affären för att köpa ekologiska tomater och organiska strumpor. Kul vardag – tack och lov har vi tomaterna på ICA.

Jag handlar på ett litet ställe runt hörnet. Där går man in när som helst på dygnet och köper vatten, juice, knäckebröd, philadelfiaost, müsli och youghurt. Youghurtjakten i denna stad tar sin tid. Det handlar om att leta efter den som inte är helt fettfri. Här är, som ni säkert vet allt fettfritt, läsken är fettfri (!), grädden är fettfri, frukten är fettfri och jag slår vad om att de organiska strumporna är fettfria. Så på det sättet är ju amerikanarna medvetna. Ända tills de intar pommes, donuts, muffins, bagels, glass, baguetter och jordnötssmör (jordnötssmörshyllan i grannaffären upptar lika stor yta som grönsaksavdelningen på ICA Bandhagen (ok den liknelsen sa ungefär ingenting)). Så här snackar vi inkonsekvens mina damer och herrar. Men jag tror att det finns två typer av amerikaner helt enkelt.

Hur var det då med priserna? Ja det är en väldigt bra fråga. Allt beror väldigt mycket på verkar det som. När det gäller mat och godis (för många amerikaner är det visserligen nästan ingen skillnad) så är det stora prisskillnader mellan centrala Midtown och exempelvis södra Manhattan. Är man här ska man ta de mindre ställena som är små kedjor eller inte kedjor alls. Där verkar det gå snabbare, personalen är trevligare och du kan sitta länge utan att någon blir stressad (annars tenderar personalen bli nervösa och hoppa lite lätt om man inte betalar och går så fort man ätit upp och druckit hälften – även på bättre restauranger).

En kvällsmåltid med pasta, sallad eller exempelvis grillspett landar på mellan $10-15. Inte jättebilligt men helt ok. Kläder, skor och elektronik är betydligt billigare än hemma. Ikväll har jag lyckats hitta ta-med-mat som var toppen och bestod av biff-tacos som jag blev mätt på för $4 men då roar jag mig också med en muffins nu efter… den säger inte så mycket men smakar gott. Äter man ute dricksar man absolut alltid minst dubbla skatten (skatten står uträknad på notan men aldrig i menyn).

Annars i korthet:

- Pianokonserten på italienska kulturcentret var en hit. Gracie Italia! Och idag firas deras dag; Columbus day! Gracie Christopher Columbus!

- Lördagslunch med David från Rwanda och hans kompis. Otroligt roligt, trevligt och givande. Mer global-connection! Inspirerande.

- Promenad i Brooklyn heights i solen på lördagseftermiddagen, svensk sommarvärme, bron tillbaka mot Manhattan – fantastiskt!

- Svenska kyrkans 30-års jublieum (alltså i samma lokal här i NYC) i söndags. Hur bra som helst!

- Praktiken – kräver mer och mer, lär mig ännu mer och mer och lär känna folket från andra länder mer och mer. Spännande i massor.

- Besök på ingång: mina tidigare kollegor på KIC är i landet och landar i staden på torsdag. Ser fram emot det mycket!

- Det är nästan lika billigt att lämna in tvätten och få den tvättad och vikt. Det är liksom bara att acceptera att tjänster inte kostar mycket i detta land. Känns inte jobbigt på något sätt.
___________________________________________________________

För övrigt: Gick i snabb takt till jobbet med radio i lurarna och har till min glädje funnit en P1-wannabe-radiokanal. Mycket bra morgonnyheter. En av nyheterna kretsade kring finanskrisen och sätt att lösa den. Intervjuades gjordes Bo Lundgren. Det gick att höra dialekten bakom engelskan. The Swedish model när det gällde att pumpa in pengar i banker, köpa andelar och sedan sälja var receptet. Svenska 90-talets kris ses här på andra sätt än hemma. Inte roligare för det (eller ja kanske lite) men framförallt nyttigt med andra perspektiv. Sen att Scandinavia och Sweden var samma land det får man ju bara tycka är fint.

När vardagen är lång och presidentvalet närmar sig

2008-10-08T22:40:00.002-04:00

Det rullar på kan man säga. Snabbare och snabbare. Det är nu det är igång. Det nu det är möten från 8.30 till 13.00 på olika platser inom bubblan. Det är nu man hetsar lunch och läser mail och bevakar nya möten 15-18. Det är sen och långt senare man scannar tal, reder ut vem som sa vad och korrekturläser och skickar sammanfattningar till dragningar till morgondagens EU-samråd. Det är nu man är tacksam över att affärerna är dygnet-runt-öppna. Dagens begivenheter började väldigt trevligt med frukost hos Kanada. Vi skulle kallat det fika med sju sorters kakor. Jag skippar detaljerna med all respekt för läsare. Imorgon kommer det att gå i ett – utan kanadensisk frukost.

Men… Det är ju ett val på gång också. Mitt i finanskris, rapporter och gräsklippning (trodde ni på allvar att jag klippte gräset?). Igår utspelade sig den andra och näst sista presidentkandidatdebatten. Ska jag vara helt ärlig är det mestadels så man märker av det stundande presidentvalet i New York. Det kan låta märkligt men i denna stad är händelsen inte särskilt märkbar. Det låter ju extremt märkligt. Men alltså sett ur NYC-perspektiv så händer det alltså inte så mycket i själva stan. Det beror på att Obama i princip redan har tagit hem NY och inte har anledning att driva på kampanjen här. Borgmästare väljs nästa år och likaså senator. Det är då som de större slagen sker här. Men självklart bryr sig folket desto mer. En amerikan jag pratade med på stan igår var snabb att konstatera att han ville ha tillbaka Clinton, Bill Clinton. Så kan snacket alltså också gå.

Debatten var underhållande och jag gissar att den har analyserats ut och in hemma. Här menade man att McCain skulle gynnas av stående (gående) debatt med publik. Icke - är min och många andra NYC-svenskars konstaterande. Han såg väldigt gammal ut, tappade delvis flyt och lyckades inte entusiasmera på samma sätt som Obama som formulerade sig briljant i kommentarerna. Han blir mer och mer statsmannalik och när nu flera framstående ekonomer gått ut och konstaterat att hans ekonomiska politik troligen slår många av McCains idéer så tycks USA gå allt mer mot Obama. Hann ikväll skymta delar av en intervju med Michelle Obama – och jag är hyffsat övertygad om att det i princip är ett nytt Clintonpar som amerikanarna har att göra med. Michelle framstod som oerhört påläst, välformulerad och karismatisk och svarade briljant på knivigare och lättare frågor. Jag börjar tro att nästa amerikanska president heter Barack Obama. Men det kan hinna hända väldigt mycket på tre veckor. Spännande blir det.

Helgen innebar utflykt till Ellis Island, trevlig kväll med all världens praktikanter och städning bland mycket annat. Imorgon möten, rapportering och italiensk pianokonsert på kvällen. Någon mycket klok har sagt att kultur ska ätas med dessertsked… Så jag gör det.
______________________________________
Dagens konstiga: En man ringer på mobilen och berättar att han heter David och bor i norra delarna av New York State och kommer från Rwanda och har studerat med min vän Hanna Carlsson i Nairobi. Hanna har meddelat att jag är här och nu ska jag och David träffas på lördag och diskutera FN. Trevligt. Världen kan inte bli mindre. Sverige – Kenya – Rwanda – Kenya – USA – Sverige – USA = Diskutera FN på kafé. Återkommer med rapport . Mobilen slår fortfarande Facebook.

OBS! Mot bakgrund av rådande finanskris gäller nu följande dollarsedlar i New York:

Jag ger er min dag

2008-10-03T23:53:00.010-04:00

Nu sitter jag och fiskar och funderar över vilken tråd jag ska dra i. Antingen ger jag er berättelsen om konferensdagarna i Pennsylvania. Det var bra och intressanta dagar med mycket planering inför det kommande året på representationen. För oss praktikanter gav det mycket att få umgås med arbetskollegor i kanoter lite och ledigare kläder mycket. Jag fick se träd och vatten och smålänningen inom mig vaknade till liv. I like naturen! Sedan blev det utskottsstart. Mjukstart men ändå start. Jag tänker att det är nu jag tar reda på vad FN är och det är nu jag ger er min dag.

07.15 Sovmorgon. Kallt i rummet, djupsömn under natten. Morgonvanorna avslutas med slipsknytning – ny slips denna dag (smal, brunaktig). För lång. För kort. Trött. För lång igen. Lagom.

08.30 Fastnade med frukostblicken på ”Rules of procedure for the General Assembly” och tappade därför tid. Sätter på musik i öronen, påbörjar promenaden och försöker ringa Sthlm – misslyckas. Sthlm ringer mig. Lycka! Promenad i fortsatt rask takt.

08.55 Väl inne på kontoret byter jag skor, startar igång dator och läser dagens mail. New York-folket jobbar sent och börjar tidigt så även om jag var inne sent kvällen innan finns alltid mycket att läsa. Nya rapporter som berör femte utskottet har lagts upp på internetportalen, rapporter från utskottets byråmöte från gårdagen läses igenom. Läsning helt enkelt.

09.40 Möte med femteutskottarna på min handledares rum. Genomgång av dagens kommande möten. Strategi, ansvarsfördelning och briefing om det senaste från andra delegationer som man inte kunnat läsa sig till.

09.50 Femteutskottarna lämnar Sveriges representation och åker hiss och promenerar bort till FN-komplexet ca 7 min. Kom ihåg turordningen. På vägen sluter kanadensarna upp, danskarna går stenkastet före.

10.10 Ordförande för femte utskottet slår igång sessionens första möte. Representanter för de 192 medlemsländerna samlar sig efter att ha pratats vid. 63:e generalförsamlingens möte för femte utskottet är igång. Planering klubbas och optimister, som alla inblandade är, beslutar att allt bör vara avklarat till den 12 december – alla vet dock att det kommer kräva en julhelg och förbokade flygbiljetter för att det hela ska ta slut.

11.30 Nu är schema och dagordning klubbat – inledningsanförandena är nedtecknade och tolkarna har fått slita hårt. Angela Kane som är under-generalsekreterare håller en informell briefing. Heta diskussioner om ombyggnaderna uppstår.

13.00 Lunch intas i delegatmatsalen på FN. Jag hittar en tallrik pesto-tortellini med grönkål och morötter och en salladstallrik med färsk frukt. $6 är priset för detta. Förmiddagens diskussioner gås igenom med kollegorna.

13.50 Promenad tillbaka till svenska representationen. Läsning av nya mail och utskrift av nya rapporter, denna gång för det rådgivande organet som vi kallar ACABQ.

14.15 Veckoplanering med hela utskottsgruppen på representationen. Upplägg inför nästa vecka. Planering och genomgång om vad som ska göras.

14.50 Promenad till EU-kommissionens skrapa.

15.10 Det första utskottsanknutna EU-samrådet handlar om budgetriktlinjer. Flera nya praktikanter lokaliseras och jag presenteras och presenterar. Långt men spännande möte.

17.00 Återgång till representationen. Nya rapporter – skrivs ut och gås raskt igenom för att finna viktigt innehåll inför måndagen. Ev. helgläsning förbereds.

18.25 Praktikantgänget lämnar gemensamt representationen och umgås med goda vänner och mindre goda vänner i the Delegates Lounge i FN. Här hänger man och lokaliserar andra praktikanter och utvärderar veckan och mötena och försöker snappa upp varför Nicaragua sa si och Angola så.

20.00 Hunger. Avgång till thairestaurang med några av de svenska och finska kollegorna. Trevligt!

21.50 Promenad hem och här sitter jag.

Nu vankas sömn. Imorgon troligen Ellis Island med emmigrantmuseet och någon form av firande av, oh yes jag är beroende, kanelbullens dag! Men innan dess kan jag ge er någon bild från Pennsylvania.
___________________________________________________
Presidentvalet: Vice-presidentvalsdebatt igår. Palin vs. Biden. Låga förväntningar på Palin. Biden var helt otroligt bra. Delvis så bra så att man fick gåshud – en riktigt skicklig debattör med känsla och takt. Palin var uttrycksmässigt svårare att lyssna på och hade lite konkret men var betydligt bättre än i tidigare TV-intervjuer. Hon förvånade nog därför många av amerikanarna. Mer glöd och action i denna än senaste presidentvalsdebatten. På tisdag är det presidenternas tur igen. Spännande!

Shawnee Inn nära Delaware river i Pennsylvania mitt i Pocono mountains. Ca 1.45 minuter med buss från äpplet. En stor golfresort med fina vandringsstråk tänkte vi. Efter 10 minuter blev man upphämtad av en golfbil eftersom det annars kunde bli en dyr försäkringshistoria eller rättegångshistoria om man blev träffad av en golfboll. De hittar alltid skäl för sin bilåkning. Har jag sagt att de har straffskatt på sallad också...? Skojar bara.

Tänker mig Nalle Puh på den bänken. Snacka om lååångt ifrån sirenerna på Manhattan.
Naturligtvis leddes aktiviteten av en amerikan vilket föranledde att paddlingen utfördes i tävlingsform på blodigt allvar.
The interns (internerna?) på röda mattan.

Kontrasterna, shoppingen och trolleri

2008-09-30T00:20:00.003-04:00

Nu har lugnet sakta men säkert lagt sig över Manhattans västra kust och banderoller rullas ihop, kravallstaket plockas ned och talen skrivs om till rapporter. Det gjorde jag. Rapporterade från fyra länder. Efter ett par försök gick den hem, rapporten alltså. D.v.s. efter att jag förstått formen (imperfekt) för rapporter av det här slaget och lyckats med konststycket att få den första rapporten helt borttrollad i Regeringskansliets enorma serversystem och förvirra delar av IT-supporten i Stockholm. Först efter det fick jag nöjet att göra om och göra rätt. Samma dag regnade det som bara den och hösten verkade försöka få grepp om skyskraporna. Fredagen avslutades med het presidentvalsdebatt i praktikantkollektivet. Otroligt spännande och engagemanget från oss blivande statsvetare och sedermera USA-bitna var nog minst så stort som bland presidentkandidaterna. Fascinerad av amerikansk retorik som jag är måste jag nog ändå säga att kandidaterna är bättre talare än debattörer. Men intressant var det och det är helt tydligt att McCain gör allt vad han kan för att få det hela att handla om ett val om Obama. Alltså ja eller nej till Obama. Obama hade tydligare politisk vilja och jag upplever att han formar mer och mer konkreta idéer bakom den, ack så tacksamma sloganen, Change, we can belive in!

Sedan sist har det också handlat om shopping! Detta är en ganska så trevlig-shopping stad. Vi snackar billiga priser på kläder och annat som är dyrare hemma. T-shirts. Tack vare tips från vänner och bekanta lyckades jag bete mig som en i princip infödd New Yorker och tog vännerna Annika och Emma på en rundtur. Jeans. Eller så var det tvärtom eftersom de hunnit hänga många dagar i denna del av staden. Skor. Och vi pausade i lagom takt med tacos på sunk-Taco-Bell och kaffe på alla-svenskar-verkar-gilla-Starbucks. I-pods. Och allt annat man kan finna… Shoppingdagen avslutade vi utslagna på Applebees vid Times Square.

Söndag. Sista dagen för mina vänner i stan. Snart min fjärde vecka. Något saknas naturligtvis. Den uppmärksamma bloggläsaren konstaterar efter en stunds funderande att det mesta ju klarats av… Förutom. Ja precis. Musikal på Broadway. En söndagsmusikal skulle vara ganska så, gaaanska så nice tänkte vi och traskade raka vägen in på Winter Garden och köpte parkettbiljetter till Mamma Mia för $ 20. Jag skojar inte. Numrerade ståplatser vid som ett bar-räcke längst bak på parkett. Såg allt och hörde allt och kunde dessutom mindre frustrerat än dem i bänkarna röra på oss. Det kunde de på scen också och tempot var högt. En helt lyckad kväll. Mina vänner fick också, det möjligen omtvistade, nöjet att umgås med hela casten på en bar efter hela tillställningen… Lilla jag gick, ordningsam som jag ju är (och ingen är förvånad) hem för att sova inför en dag med krav på hög koncentration.

Den dagen var idag och har bland annat inneburit intressanta dragningar med Inga-Britt Ahlenius som är chef för FN:s internrevisor och den svenska i FN:s systemet som är högst upp i hierarkin. Jag blev oerhört fascinerad av hennes integritet och förmåga att sammanfatta och kommentera den oerhörda komplexitet som FN-systemet innebär. David Walker var en annan man som arbetar med granskning och revision som höll en dragning av sällan hört slag. Också imponerande att se personalen bakom dessa personer agera med sådan professionalitet och samtidigt i harmoni med sina respektive ansvariga. Avslutningsvis blev det en intressant bilateral med Frankrike som gav mig mycket och framförallt förståelse för det som nu ska göras sett ur ett större perspektiv. På fredag drar utskottet igång! Men nu… Nu bär det av för tvådagars konferens i Pennsylvania. Det blir en annan historia.
_____________________________________
Senaste dagarnas mest oväntade: Telefonsamtal till Hanna C i Khartoum – det funkade – var ju tvungen att prova!

Senaste dagarnas mest väntade: Det är så mycket ost på pizzan att man inte vet vart man ska ta vägen.

Senaste dagarnas mest tragiska kontrast: Promenad kvällstid utmed femte avenyns lyxiga affärer med märkessmycken och diamantprydda klänningar – vid ingångarna ligger många, många hemlösa när mörkret sänkt sig och filmstjärnorna slutat veckohandla. Pappbitarna till väggar och tak skyddar inte mot fukten och regnet från sidan. Hemlöshetsstrategi för New Yorks unga och gamla – ja tack!

Björnen sover, björnen vaknar, många talar och på kvällen är jag turist

2008-09-24T22:27:00.011-04:00

Vad hände sen? Hur gick helgen? Och vad händer i New York när världens ledare intar stan? Frågorna hopar sig likt New York Police Department utmed vägarna dessa dagar. Jo tack helgen blev bra! När jobb var avklarat i FN-byggnaden på fredagen var det lokal After Work på reppen. Vi snackar kall hämtpizza, diskokulor och fiskdamm för barnen. Många barn. Massor med barn. Nästan lika många barn som vuxna. Kändes som avdelningen Blåbäret på Vildparkens dagis i Växjö. Och nästan alla i åldern 3-5 år, rockringandes, till-ABBA-musik-dansandes och kull-och-omkull-jagandes. Kul och trevligt! Så småningom lämnade jag tillställningen och mötte upp Annika och Emma. Såå trevligt att ha hemma-vänner i stan!

Lördagen återföddes jag som turist och såg mig själv åka Grey Line bussarna ner mot södra Manhattan. Statue of Liberty upplevdes från Battery Park nynnades melodin från Kristina från Duvemåla (ok jag ser syftningsfelet men det är ju lite kul att skratta åt det). På söndagen var vädret återigen helt fantastiskt med en vacker sol och härligt varma temperaturer. Dagen inleddes i Harlem Baptist Memorial Church (nej jag vaknade inte där utan tog mig dit - om vi nu ska vara petiga med formuleringarna). Vi snackar långa ringlandes köer i Harlem på söndagsmornarna. Men vi fick plats och fick vara med om en ganska hysterisk timme. Kören var så där men det finns anledning att prova fler kyrkor och körer i kvarteren. Kulturen är samtidigt märklig. Den medelålders pastorn gled upp i sin svarta stora 500-serie Mercedes på pastors-parkeringen framför kyrkan och nära starten på gudstjänsten gled pastorsfrun in i stor röd dress, guldig hatt och guldiga attiraljer. En värld långt bort från det man är van vid hemma.

Sedan upplevde vi parken i hela dess prakt och härlighet. Promenad från norra till södra, förbi the Great Reservoir och förutom joggandes par i massor möttes vi av ungdomar som gladeligen delade ut Ghirrardeli choklad. Någon kommer ihåg chokladfabriken i San Fransisco som gör denna helt fantastiska choklad. Jag tror den slår det mesta i ätbar väg.

Sen rör det på sig. Överallt. Det rör sig. Spänningen ligger i luften och någonting är på väg att hända. Kravallstaket monteras upp och helikoptrar cirklar inte längre ovanför skyskraporna utan ned emellan dem. Människor samlas på torg och demonstrerar ömsom mot Bush, ömsom mot Ahmadinejad. Trafiken vänds på avenyerna och någon ropar ”The president is in the house”. Det där var de facto en underdrift. Bara idag och igår har över 60 stats och regeringschefer talat vid sidan om allas vår Ban Ki Moon. Mest uppmärksammat har naturligtvis Bushs, Sarkozys och Ahmadinejads (Irans president) tal varit. På min uppdragslista (dvs uppgift att bevaka) fanns Ugandas Musevini och Georgiens Saakashvili med. Men också Evo Morales från Boliva. Jag ska inte ge er någon UD-rapport men kan konstatera att som allmänt samhällsintresserad är det ju naturligtvis fantastiskt intressant och spännande. Morales tal var en kvarts dunkande i den egna ryggen och reklam för den nya Bolivianska politiska konstitutionen. Intressant och samtidigt ganska skrämmande. En stark blandning av hårdför socialism i kombination med starka nationalistiska inslag. På väg till lunchen idag refererade jag upprört talet för praktikantkollegor och i samma stund när jag slår upp blicken från gatan är han, Morales, där med hela sitt följa på trottoaren. Världen är liten. Han kan inte svenska tänker jag.

Vid sidan av detta ägnas nu i princip all tid till sortering och inläsning och kartläggning av de nästan 200 rapporter som kommer att tas upp i femte utskottet under sessionen. Vårt utskott slår upp dörrarna i slutet av nästa vecka och då ska den svenska linjen ligga fast, EU-linje utformas och förhandlingar äga rum. Nu förbereds allt! Spännande och lite knepigt.

Kvällen har ägnats åt lite turisting igen. Empire State Building har intagits genom gåsgång. Man köar sig igenom hela attraktionen på dryga två timmar – dvs inte bra för personer som hör hemma på avdelningen Blåbäret men helt ok för oss andra som fick en fin utsikt från 86 våningen över ett glittrande Manhattan.

Nu tar jag mig samman och är, som jag har rekommenderats att förbli, på jorden och ser fram emot en morgondag som kommer att innebära bland annat rapportering från Iraks presidents tal (om talarordningen håller). Återstår att se. Tänker på er där hemma och hoppas att ni njuter av lite höstluft. Av hösten syns här i princip bara höstförkylningarna som avlöser varandra. Jag har fått en rejäl släng och har bytt från tenor till bas. Jag tänker att världen är allt bra konstig och hoppas att alla tal kommer att resultera i mycket handling. Men det, det återstår att se. Mitt tal kommer bättras på med hjälp av stark amerikansk förkylningsmedicin. Bra så.
Vi ser Amerika! I veckan har jag också rekommenderat lillayster att spela musikalen för hennes värdföräldrar... Är inte säker på att det är en total framgång även om de är uttalade Björn och Benny-fans. Jag väntar med spänning på rapport från Iowa om det.

Solglasögon och Annika och Emma. Smålänningar a Saturday in Battery Park. Fast inte Annika för hon är inte smålläning, märk väl. A Sunday in Central Park. Japp, jag har tagit fotot själv. Great Reservoir.

Ni ser, jag blir mörkare och mörkare...

Central Park. Injudande. Paddla, någon?

En afton på Empire State Buildings topp. Beviset att vi inte är på mitt jobb är att Chrysler Building (med upplyst spira) är lägre än vad vi var. Vi snackar mycket glitter.

När jag går förbi den dansande polisen i korsningen är jag lite mer än halvvägs

2008-09-18T23:13:00.012-04:00

Då är det torsdagskväll och kanske kan man summera upp praktikveckan på något sätt. Jag tänkte naturligtvis inte vara kortfattad men ärlig och uppriktig. Så håll i er. Nej jag skojar bara… Jag har bara bra saker att rapportera.

Denna vecka har främst varit indelad i två etapper. Måndag och tisdag var mötesdagar. Onsdag och torsdag utbildning. Måndag morgon. Morgonmöte och sedan rask promenad till EU-kommissionens skrapa. Det slår mig hur turordningar hålls i dessa miljöer. Bra på sitt sätt när man väl kommer in i det. I hissmiljön. In i en hiss. Hälsa. Åk upp. Låtsas inte om att du får lock. Konversera. Framme. Då kommer det viktiga. Damerna går naturligtvis ut först. Och sedan herrarna i antingen tjänstgöringsordning eller i åldersordning. Klockrent.

På EU-kommissionen var det dags för höstens första EU-samråd för femte utskottets medlemmar. Fransmännen är ju ordförande och leder dessa sammankomster. Vi ser framför oss en skolklass med gamla elever som möts igen och undrar hur sommaren varit och ett gäng nya som trevande tar sig fram och byter ett visitkort här och ett där. Det blev ett intressant och tidvis hett möte med växlande molnighet och risk för åska. För att senare under förmiddagen övergå i sol och vackert väder. Striderna handlade främst om hur praxis skulle tolkas. Till min glädje förstod jag en hel del och mötet ingav visst hopp om att franskan kanske kan bära. Främst eftersom många av delegaterna talade engelska. Men ändå. Inser dock att min förmåga att så sakteliga börja kunna hantera de engelska förkortningarna bara kommer låta mig förstå hälften av samråden. Franska förkortningar får pluggas in vid sidan av. Sedan fick vi tid för nya interna briefings på representationen. Tisdagens sammankomst inleddes på Japanska representationen. Tänk låga soffor, lång-trång-gång och förhandlingar. Denna gång om budget och personalfrågor mellan de länder som betalar mer än 1 % av FN:s budget. Därefter kinesisk lunch och sedan stort möte med många många länder som jag var med och satte upp på vår representation.

Kvällen blev sedan mingelkväll. Vi promenerar raskt och ser glada ut till en lägenhet på Park Avenue. Mottas av man med hatt och välkomnas upp på 11 våningen. Vi snackar trähiss som går rakt in i våningen och vi välkomnas av kypare på rad och så småningom Englands Deputy Permanent Representative (DPR) som alltså är vice FN-ambassadör (om vi tar svensk titulering). En väldigt trevlig och pratsam kväll med praktikanter och andrasekreterare från hela världen. Visitkort byttes i mängder och godast av snittarna var minihamburgarna. Efter en stunds minglande (och folk var extremt bra på det) började det eka i huvudet. ”-Hello I am Edvard, intern at the Swedish mission, nice to meet you”. ”-Yes I have also been here for two weeks”. ”-I will cover the fifth committee”. Och då när det är sagt tittar folk förskräckt på mig och undrar hur det kunde bli så. Vissa mer diplomatiska än andra. ”- Det torra?”. ”-Är du ekonom då eller?”, ”Oj, jag har hört att ni aldrig blir klara förrän den 24 december, tidigast”. ”-Just det, det är ni som sitter uppe på nätterna”. Inte vet jag, tänker jag. Och inte de heller antar jag. Hittills är det ju intressant och jag kommer ju lära mig allt om FN liksom. Eller så är jag lite torr helt enkelt. Fint. Otroligt kul att alla är så sociala.

Onsdag och torsdag har ägnats åt ett mastigt och givande seminariepass om Generalförsamlingens arbete. Allt från parkeringstillstånd för anställda till regler och procedurer. Det har varit ömsom nyttigt och ömsom segt men givande. Gårdagskvällen innebar seminarium till minne av 60-årsdagen av mordet på Folke Bernadotte i Jerusalem. FN:s förste utsända medlare. Ett intressant seminarium med bland andra en av den just nu mest aktiva fredsmäklaren Gambari. Vi alla var imponerade av hans karisma, självdistans och patos när han talade. En man som verkligen kan förändra. Kul!

Temperaturen har nu blivit behagliga 22-24 på dagarna och inte längre tryckande fuktigt, vilket känns skönt. Kanske har hösten så sakteliga börjat inta äpplet och det gör snart även världens stats- och regeringschefer. I tisdags öppnade den 63:e generalförsamlingens session och på tisdag inleds generaldebatten med Brasiliens president och sedan George Bush. Redan nu märks det genom utskickad information om säkerhetsföreskrifter och förhållningsregler. Garagen töms och passerkort byts ut. Spännande, spännande. Imorgon, fredag, får jag tid för inläsning och mer utbildning och sedan är det dags att välkomna mina vänner Annika och Emma från min gymnasietid till denna stad. Så turist, javisst! Blir det för mig kommande dagar.
______________________________________________________________

Dagens citat: ”-Då när jag svarade i telefonen var det Dag Hammarskjöld som ringde och undrade varför jag hade valt att i den franska översättningen skriva så mycket mer förståeligt än i den engelska när det var tänkt att resolutionen skulle vara luddig”. Jean Gazarian som har hållit flera pass under dagarna började arbeta för FN-sekretariatet, mina damer och herrar: 1946!!!

Nu låter jag i all min enkelhet mobilkameran prestera lite:

Konferensrum 3, tolkning till flera språk och väl insuttna fåtöljer.

Seminarium till minne av Folke Bernadotte under ledning av vår svenske Permanent Representative Anders Lidén. Mr Ibrahim Gambari längst ut till höger.

När tunnelbanan stannar tar man semester!

2008-09-14T22:14:00.009-04:00

Söndag morgon. Kl är 10.15 och jag slår klarvaken upp ögonen och konstaterar: solen lyser och värmen är påtaglig. Vad göra? Visserligen stod det på denna blogg att det skulle vara gospel eller bio idag. Men infallet sa nej till dessa alternativ och kallet blev: stranden! Det måste finnas en strand nära denna havsomslutna stad. Särskilt dagar då temperaturen når nya oanade höjder för en man med september i kynnet. Vi är ju i landet där allt är möjligt. Sagt och gjort – Lonley Planet fram för nära granskning och straduppletande. Jag djungeltrummade ut budskapet till mina praktikantkollegor. De flesta svarade att de helst sov lite till (fyra slag på trumman) medan Rebecka meddelade att hon kunde tänka sig en utflykt. För mig blev det alltså tur söder ut med tunnelbana och byte på södra Manhattan till tunnelbana ut mot Brooklyn. Sen var det bara att sitta i en dryg halvtimme och nå Brooklyns södra spets. Halvön som kallas Coney Island.

Man stiger av tunnelbanan och befinner sig i något som först liknar en Stockholmsförort och sedan liknar en Atlantstrand. Eller ja alltså det är ju en Atlantstrand men man kan ju inte säkert veta vad som är på riktigt och vad som är på låtsas i detta land. Utmed strandpromenaden i trä dansar människor till latinomusik, äter sockrade popcorn och grillade och friterade (!) spett med dubbelt friterade (!) pommes (i nämnd ordning helst). Där blev det bad i svalkande vågor, läsning och samtal hem till föräldrarna. Skönt och riktigt avkopplande. Tivolit på denna plats verkade hysteriskt och i stort behov av en renovering. Jag höll tillbaka min bergochdalbane - entusiasm (nej jag är inte ironisk) och fokuserade på solen istället.

Väl hemma blev det skoputsning, bagelinköp och ett avsnitt av Vita Huset dubbat till franska (inget att rekommendera). Imorgon börjar dagen med EU-samråd på franska. Ser fram emot äventyren den kommande veckan! Inte röd som en kräfta - men på god väg.

Ja ni, där kan man spendera en söndag till!

Och som vanligt är det mannen på bilden som skrivit texten.

Pariserhjulet i bakgrunden är pariserhjulet som nämnts i texten (genom ordet tivoli). Det är alltså inte pariserhjulet som är Rainbow på Liseberg (även om likheten är slående).

De var tre och bären, de blå, är inuti

2008-09-13T19:42:00.011-04:00

Vad gör man när mötet på fredagskvällen slutar kl 18.45 och tyskarna bjuder in till mingel? Jo då traskar man iväg i samlad trupp och ser seriösa och inte nervösa ut. Sedan checkar man in sig i en stor byggnad och går igenom säkerhetskontroll á la flygplats. Därefter försöker man mingla. Jag har ju inte enorma erfarenheter men har ju varit med någon gång vid liknande tillställningar (se Svensk Damtidning) (okej den där var dålig men jag har varnat er, se första inlägget nedan). Tillställningen var bra tänkt men lite halvdåligt genomförd med lite för mycket bord och lite för mycket folk som satt ner och inte rörde sig. Dessutom var vi med Sweden på skyltarna lite för trötta. Så småningom bytte vi lokal och åt mat istället. Men tisdag kväll; UK då kommer vi! Och går det inte mingla ordentligt då så får vi ju ta och bjuda in folket till oss.

Dagens övning har gått under rubriken: konsten att vara ledig! Jag märker att jag är ovan vid att vare sig ha jobb eller studier på helgen. Uppsatser, brev och KDU/LSU:ande är plötsligt borta. Borta med orkanen Ike som nu härjar i Texas – så dit var det ingen större idé att åka tänkte jag och insåg att tvätten fick gå före både Frihetsgudinna och Battery Park. Jag har helt enkelt tvättat. Tvättomaten ligger två kvarter bort och dit går man och växlar in hur många quarters som helst. Massor. Så att man har quarters som fyller alla byxfickor och sen laddar man maskinen och väntar 20 minuter och sen är det inte rent men luktar gott. Därefter fick jag roa mig med att torka och försöka att undvika att trampa folk på tårna. Väldigt mycket folk och full aktivitet hela tiden. Väl redo blev det tid för läsning och allmänt ledigt helt enkelt.

Nu har jag eftermiddagsinstallerat mig på Lexington Candy Shop runt hörnet. När man kommer in möts man av ställets chefs fru som meddelar att man kan slå sig ner vid vilket rosa bord som helst och beställa. Här äter man med fördel blåbärspannkakor och lyssnar på Bruce och Elton John i högtalarna och på väggarna hänger bilder på halvkändisar som frotterar sig med andra halvkändisar och ställets personal. Stället säljer också lotter. Ovanför disken där de säljs finns den fantastiska skylten med dagens tänkvärda bön ” -Please Lord, let me prove to you that I can win the lottery, and still remain humble”. Samtidigt spelas Bob Dylans ”Knocking on heaven’s door”. Låt oss avsluta där och konstatera följande: amerikanarna är amerikanska, snart dags för lite handling, ikväll fest (fast kanske är det nu man kallar det mottagning?) i ett av praktikantkollektiven och imorgon planeras kanske gospel - kanske bio.

Jag tänker på de med stora familjer som tvättar här. Många quarters blir det.

In da hood!

Grease, någon?

Beklagar snedställningen, hade jag inte sagt något hade du inte tänkt på det.

I like! Men kolla in juicen. Undantaget som bekräftar reglen om att allt i detta land är större än hemma.

När jag kommer fram byter jag skor...

2008-09-11T23:20:00.005-04:00

När man är ny på ett ställe infinner sig med jämna mellanrum det så kallade inkräktarsyndromet. Ingenting märkligt och ingenting konstigt. När man är i New York kan man ibland få känslan av att någon kommer att knacka en på axeln och säga: ”-Men lille vän, du ska ju inte vara här, du är ju liksom för liten för det här och dessutom hittar du knappt”. Oftast brukar nog emellertid just inkräktarsyndromet infinna sig i nya jobb-, praktik- eller andra arbetssituationer. Rätt som det är så kommer de på mig. De blandade ihop mig med någon annan och då får jag åka hem. Just den känslan är ju inte ovanlig - och kanske lite bra på sitt sätt. Bidrar till lite självdistans också.

Nu har tillfälliga rutiner börjat upprättas. De senaste dagarna fungerar (!) som så att jag går upp, gör mig i ordning, äter frukost och promenerar i gympaskor och kostym 30 gator söder ut. Det tar ungefär 25 minuter. Framme vid Dag Hammarskjöld Plaza One letar man rätt på ett av de tre passerkorten och tar sig in i byggnaden som rymmer ca 3000 personer från olika länder och företag. Sedan upp på 46:an och letar rätt på nästa fungerande passerkort. På måndagar och torsdagar är det morgonmöte med hela representationen vid 8.30 (tiden för ändamålet känns igen!). På morgonmötet vädras de frågor som alla behöver känna till. Ambassadören berättar om det senaste på hans agenda. Sedan har de gångna dagarna för mig inneburit interna seminarier om det mesta man behöver känna till – verkligen otroligt intressant. Det har handlat om hur man på bästa sätt skriver rapporter hem till Sverige (Tele-med), hur resolutionsbehandlingen (RES) i generalförsamlingen (GF) går till. Vem som håller i klubban i det rådgivande organet till femte utskottet (ASABQ), vem som håller i klubban i femte utskottet (5te), hur man letar reda på en resolution som eventuellt innebär att budgeten blir påverkad (PBI) och vem som sedan slutligen brukar vinna vilken omröstning (G77 eller WEOG) vid resolutionsbehandlingen. Ländergrupperna är oerhört centrala i FN-arbetet och mycket av förhandlingstaktiken kretsar kring det. Idag har vi fått ett mycket bra seminarium, av två skickliga diplomater, om förhandlingstaktik inom FN. Vid sidan av de seminarier som hållits med alla nya har jag haft interna möten med dem av oss som ingår i 5te-gruppen. Där har grunderna för det kommande arbetet lagts och resolutions- och rapportlistor börjat gås igenom. Givande, komplicerat, tekniskt och mycket intressant och spännande.

Efter en sådan sittning påannonserade min handledare att hans kollega (dvs den ansvarige diplomaten för femte utskottet) från Belgien, som är ny i New York, hade bjudit in sig till oss. Henric meddelade att Monsieur Luis var på ingång om en halvtimme och att Henric såg fram emot att få presentera oss alla för Luis. Nu tänkte jag. Det är nu jag ska prata franska och diskutera ACABQ med en belgisk erfaren diplomat på franska och berätta vad jag tycker om den senaste contingency rapporten. På franska. Det är också då de kommer på att jag är jag och ingen annan. Dvs inte den de trodde i alla fall. Men ok. En halvtimme. Eller ja 20 minuter i alla fall. Jag satte mig ner. Fokuserade, rabblade några franska verbböjningar och funderade hur Leo i Vita Huset (dubbat till franska) brukade hälsa på gäster. Ok det är ju bara att köra. Praktikant - i bestämd eller obestämd form. Jag knallar bort mot entrén och tänker att det värsta som kan hända är att jag skickas fram och ombeds berätta om ACABQ – och det hade ju varit lite konstigt (även om ACABQ är intressant). ”-You are most warmly welcome dear Mr. Luis”. Hör jag Henric utbrista ”-It is a pleasure”. Men vad nu tänkte jag? Det där var ju märkligt. Eller hörde jag fel? ”-Oohhh, no, no, no, no” responderade Mr Luis. ”-It is my pleasure, dear Mr. Henric”. Så enkelt… Busenkelt. Jag behövde bara presentera mig och se så intresserad ut som jag var. Diplomatkollegan var nog flamländare och de pratar nog hellre engelska. Mötet gick flott och jag tror mig inte ha påverkat de goda förbindelserna mellan Belgien och Sverige i FN direkt.

Idag har det varit inläsning och påläsning och seminarier och imorgon väntar arkivrutiner och telemeddelandeintroduktion. Sedan har inbjudan till Tyskland (dvs den tyska representationen) kommit alla praktikanter tillhanda och där blir det mottagning för oss imorgon kväll. Men dit är det ett spännande dygn kvar. Helgens planer ska också kluras ut. Då blir det mer av äpplet. Nu ger jag er kvällens bilder...

Chrysler building från mitt skrivbord.

Praktikantkollegorna på språng. Victoria, Hanga, Aina och Rebecka.

Snabba hissar, nya rutiner och spännande saker...

2008-09-08T22:05:00.007-04:00

Klockan 07.30 var slipsen knuten, skorna snörade och kavajen knäppt. Jag promenerade, likt jag gjorde för 16 år sedan till första skoldagen på terminen, raskt och nervöst. Andra avenyn ungefär 30 gator rakt söderut är min väg till praktikplatsen. Där ligger en skrapa där man anmäler sig hos en vakt, trycker på våningsknapp 46 och skjuts rakt upp i luften. Förkylda göre sig icke besvär.

Där väntade en lång, intressant och givande dag med väldigt mycket praktisk information, ackreditering till FN, nyckelkort till jobbet, genomgång av klädkoder, utrymningsteknik och fikarutiner. Idag var vi många nya pga en del korttidstjänstgörare, förstärkare till det svenska EU-ordförandeskapet och därutöver tillresta delegater från UD och Sida. Vi mottogs oerhört väl av alla och fick möjlighet att hälsa runt och presentera oss. Så småningom fick vi möjlighet att se FN-lokalerna från insidan.

Dagens gemensamma frustration riktades mot den nuvarande ryska utrikesministern Lavrov. Under den tid Kofi Annan var generalsekreterare tog Annan initiativ till ett påbud om att det från och med då skulle vara förbjudet att röka i FN-lokalerna. Lavrov, som då var Rysslands FN-ambassadör, blev vansinnig eftersom det ju inte är så att generalsekreteraren kan komma med påbud till medlemsstaterna utan tvärtom. Generalsekreteraren är ju underställd generalförsamlingen. Så efter protester blev det inget med rökförbudet och så är det än. Det röks och röks och luktar rök. Tack och lov inte under förhandlingarna. Lokalerna är i övrigt i stort behov av renovering. Det vet ni som varit där. Men grattis till Skanska som fick entreprenaden!

Otroligt spännande och stort att se de väsentliga rummen och försöka lära sig hitta i lokalerna. Än så länge under ledning av vår ciceron och ständigt lika trevliga personalansvariga Inga-Lena. Vi fick också tillfälle att bekanta oss med FN-caféterian som var utomordentligt bra med välsmakande och billig mat. Sedan åter till kontoret. Jag delar rum med praktikantkollegan Victoria och i vårt rum finns ytterligare två arbetsplatser för tillfälliga delegater. Bland annat är det, i princip alltid, tillresta UD- och Sidatjänstemän – men under generalförsamlingen kommer ju också tillfälliga delegater och riksdagsledamöter som kommer att behöva plats och dator.

Under eftermiddagen var det avsatt tid för möte i den grupp som jag ingår i. Under ledning av Henric Råsbrant (min handledare) är vi tre som ska bevaka allt det som händer och sker i femte utskottet. Vi är, förutom jag och Henric, Maria (16 månaders stationering) och Alexandra (4 månaders korttidstjänstgöring). Mötet blev otroligt givande och intressant och jag fick en hel introduktion till femte utskottet och de förhandlingar som sker där. Budget, finansiering, administration, upphandling, reformprocessen osv. Dvs det mesta som berör FN:s interna struktur och verksamhet (eventuellt rökförbud – hör ju även hit!). Sedan fick jag egen tid med min handledare för att diskutera och bekanta oss med varandra. Jag har haft toppentur och intrycket är att jag har fått en oerhört bra handledare, trevlig, rolig och intresserad! Så roligt…

Sedan var kl 18 och det var tid för mail-läsning och ihoppackning. Fyra av oss nya, vilsna men glada hittade mat på ett mexikanskt ställe och kunde tillsammans meditera över dagens händelser. Som ni märker är jag nu trött och sömnig – nöjd och taggad. Äventyret i FN-korridorer, möten och rapporter har börjat. New York upplevs parallellt. Och det är 26 grader ikväll och lägenheten är nystädad. Nu kör vi!
__________________________________________________
Dagens kommentar: ”-Jaha men det är ju en av mina bästa barndomskompisar”, min handledare kommenterar en av mina tidigare körledare (!).

För övrigt: Tack ni som skrivit fina saker på mailen! Och kommentera gärna den som vill. Vill ni inte att jag publicerar så skriv det - annars publicerar jag hej vilt.

Min plats i solnedgången.

Mer utsikt från nummer 46.

Parken, biblioteket och regnet

2008-09-07T09:20:00.009-04:00

Jaha hörni (som en viss reseledare skulle ha sagt)!

Nu sitter jag här, lördag kväll, på Daniels Bagels i Midtown efter ytterligare tre dagar sedan jag uppenbarade mig på denna blogg. Likt skalbaggen i Kafkas bok verkar jag ha ingått någon form av metamorfos. Möjligen inte till skalbagge utan till någon form av New York-bo. Okey jag ska liksom inte överdriva det här med att bo i denna stad. Men sakta men säkert håller jag på att inse att jag inte ska åka hem om en liten vecka utan att jag verkligen ska uppleva denna stad i både värme, sol, regn och snö.

Torsdagen och fredagen var just varma och soliga. Jag hade lugna förmiddagar med ärenden och fix. Ni vet, köpa strykjärn, lakan, lära sig soprutiner, hitta i kvarteret och klippa gräset. Sedan letade jag mig ner mot Central Park. Eller parken som man säger. Amerikanarna säger CP. Inte vi. Flott alltså. Vi snackar New Yorks lunga, platsen dit amerikanarna kidnappade HC Andersen och gjorde honom till sin. Platsen där man möter fem afroamerikanska kvinnor med kritvita barn i varsin barnvagn och man liksom undrar hur det gick till (alltså jag fattar - men får omvända vibbar till Yrrolsketchen där det vita paret fick ett afrikanskt barn – svårare tvärtom tänker jag). Parken är stor stor och dit tog jag med mig lunch, tidning och musik. Sen var det bara att ligga under träden och gnola i takt med musiken och heja på de stackars joggarna. Ett litet tivoli, en teaterscen och tokmånga hånglandes par kunde också konstateras.

Igår kväll (fredag kväll) samlades för första gången, sedan UD-introduktionen, hela gänget praktikanter över pizza och dryck på ett trevlig litet ställe i East Village. Vi kommer bli ett bra gäng som kommer att ha kul tillsammans. Det var en kul kväll i synnerhet eftersom alla denna kväll kunde rapportera fungerande boende (!).

Idag har jag lyxat med samtal till Sverige - helt underbart. Sedan installerade jag mig på New York Public Library med studentkompisar från hela världen. Jag hade en liten PM som skulle avslutas och skickas in. Det är nu gjort och ute har det regnat. Jag har ju ibland missbrukat uttrycket regn från sidan. Inte så att jag har överdrivit. Men på Manhattan regnar det verkligen från sidan. Det kan liksom stå som spön i sidan. Surt. Tydligen kallas det här regnet dessutom för orkanen Hanna – dvs det har blåst lite också. Så nu sökte jag skydd och inväntar inflyttningsknytkalas 15 gator söder om där jag befinner mig. Imorgon blir det antingen stranden eller en träff med svenska ungdomar som fångats upp av oasen Svenska Kyrkan här i staden.

Jag säger er: Njut av grovt bröd!

_______________________________________________________________

Presidentvalet: Palin har fått mycket uppmärksamhet och hon och McCain trivs leendes på i princip alla skvallerblaskor för tillfället. Obama syns lite i tidningarna generellt. McCain fortsätter att driva på att han står för mer CHANGE än Obama (?från vad till vad?). Obama har i vissa tal betonat brister i USA i förhållande till andra länder. Frågan är om det funkar. Återstår att se…

Fontani di trevi (om det hade varit i Rom).

Great Lawn!

Mr. HC Andersen, dansk.

Tak eller man med hatt...

2008-09-04T09:26:00.008-04:00

Nu gick det bättre med bilderna och jag antar att det strider mot allmän bloggetik att uppdatera inlägg efteråt och lägga in bilder. Men jag tar mig friheten...

Tänkte så här på förmiddagskvisten säga något om var jag bor. Genom anslagstavla på Svenska Kyrkans hemsida dök det upp erbjudande om att vara inneboende i en liten trea på Upper East Side - närmare bestämt 78:e gatan vid hörnet till andra avenyn. Känner man till New York så blir läsarens respons "woow". Här är de flotta kvarteren sägs det. I New York är det inget som syns på byggnaderna utan snarare på folket och på restaurangerna. Man skådar uppklädda damer med uppklädda hundar och foajéer som bevakas av män i hatt. För mig betyder det gångavstånd till mycket (beroende på hur långt man vill gå) och ett kvarter till Central Park. Tur, tur. Vill du kolla in kvarteren så rekommenderar jag att du klickar här och skriver in "270 East 78th street New York" i sökfältet, välj sen gatuvy om du vill promenerar i kvarteret.

Kanske kan entréer och foajéer till flerpersonersboende enkelt kategoriseras i tre kategorier. Den som har en ingång som i Sverige. En ingång. Den som har en ingång med grönt tygtak som skyddar mot regn när man väntar på bil och den som har grönt tygtak som skyddar mot regn och dessutom en gemensam enorm foajé i marmor och blomsteruppsättningar med en man som öppnar dörren och tar av sig hatten - the 24 hour door man.

Bilden: Mitt gröna tak, dock ingen marmor eller man i hatt.

Bilden: Utsikten från mitt sovrumsfönster.

Jag bor på tredje våningen och under mig finns en restaurang som verkar laga god mat. Trafiken och sirenerna stör fortfarande en del men efter lyckat inköp av öronproppar sov jag gott natten till idag. Nu ska jag ta mig an en sen frukost och sen väntar läsning i Central Park tänkte jag...

Bilden: Matplats i lägenheten!

Bilden: Mitt sovrum med svängrum!

I'll be back!

Att ta sig an äpplet per fot…

2008-09-04T00:08:00.005-04:00

… är det som gäller tänkte jag när jag vaknade alldeles för tidigt i morse. Jag tog mig upp och gjorde frukost och lämnade lägenheten vid 10-snåret (ja alltså jag somnade om från det första uppvaknandet).

Sedan var det promenerande som gällde. Ner förbi skyskraporna på mellersta delen av andra avenyn, fruktstånd, donuts och kaffe, kaffe och donuts. Jänkarna måste ju käka massor med donuts tänkte jag och fortsatte ner mot kvarteren som jag ska bekanta mig med närmare nästa vecka. Jag insåg att jag närmade mig högborgen, skyskrapan som ritades av Niemeyer och nu ska renoveras i fem år. Dess elegans och ensamhet lyfte min blick mot skyn (varnade för att det skulle bli pretto!) och jag hörde mig själv ”-Wow!”. Tror inte någon annan hörde det. Jag fortsatte i shorts och gympaskor och gick in med karta och kamera i högsta hugg och tog den guidade turen i FN:s högkvarter. Det man måste om man ändå är på plats tänkte jag.

Sedan blev det promenerade längs med avenyerna, fönstershopping längs med skyltfönstren och musikalbesökande i teaterfoajéer. Times square, Rockefeller Center, Broadway, Park Ave kan ses som centrala inslag i dagens promenerande. Läckert och filmiskt. Sedan hann jag med att räkna Bloomingdales expediter (tre gånger så många som besökarna – lågt räknat på herravdelningen), äta en pizza i farten och säga hej och hallå till prästen i Svenska kyrkan. (Där finns kanelbullar!!!). Sedan bar det av hemåt för att vila fötterna efter åtta timmars promenad. En del ärenden uträttade också. Bland annat ett amerikanskt nummer till mobilen. Så messa till mitt svenska om du önskar mitt amerikanska!

Bilden: Times square!

Väl hemma hann jag med ett långt samtal med syster i Iowa, lyssna på ett synnerligen dåligt konventtal av Mitt Romney, äta uppköpt spaghetti med köttbullar och prata med trevlig hyresvärdinna som har stenkoll på stan. Tänkte berätta mer om händelserna, lägenheten och visa bilder. Men internet här är inte så stabilt som det borde så jag väljer att avsluta nu och återkomma med mer snart. Klockan är en kvart över midnatt och staden är vaken med folk på gatorna och i affärerna. Märkligt, men ganska trevligt.

God natt New York! God morgon Sverige!
_____________________________________________________________

Dagens kommentar 1: av kassören vid inköp av donuts ”- Just one??!”.
Dagens kommentar 2: av kassörskan vid inköp av hamburgare ”-Just one??!”.

Äventyret börjar

2008-09-03T23:12:00.005-04:00

Igår kl 10.40 lyfte SK903 från Arlanda mot Newark International Liberty Airport. Jag flög utan problem över Värmland, Island, norra Kanada och landade efter åtta timmar på en av New Yorks flygplatser. Med mig på planet hade jag en av mina fem praktikantkompisar Javid och väl på flygplatsen väntade ytterligare en, Rebecka, in oss. Eller jag och Rebecka väntade snarare in Javid. Han fastnade pga ett utgånget green card tillsammans med många andra som hade ursprung från mer spännande länder än Sverige. För egen del flöt det på oförskämt bra. Vi slapp lämna fingeravtryck och min konstapel sa inte ett knyst. Jag tittade förvånat när jag fick tillbaka pappren och han konstaterade kort ”- You are done”. Tror att det är så att vi fått ett så kallat G2 visum som bidrog till att allt gick smidigt. Efter två timmars väntande på Javid så blev trixet att få tag på en Super Shuttle som ville köra oss. Den första ville inte alls, den andra ville bara ta två av oss och gjorde det. Det inkluderade inte mig utan jag fick vänta tills den första kom tillbaka och ångrade sig och tog mig.

Bilden: En Javid framkommen från flygplatsens inre delar.

När klockan var fem på tisdags eftermiddagen anlände jag till 78:e gatan andra avenyn, nummer 270. Som om någon sett mig (ja i och för sig, de flesta glodde på mina väskor) ringde min telefon och hyresvärdinnan Caroline undrade var jag var. Jag meddelade min ankomst och välkomnades upp tre trappor.

Jag kunde i lugn och ro packa upp, försöka lufta ur rummet för att sänka tempen från 35 gradig matos-inspirerad luft och sedan ta en tur ut i grannskapet. Efter inhandling av förnödenheter kallades jag till södra Manhattan för gemensam middag med de andra i gänget. Jag kastade mig ner i tunnelbanan och lyckades banka ut en biljett ur automaten och hetsade ner till kvarteren runt 11 gatan. Trevlig middag i form av kycklingspett intogs samtidigt som je lagen gjorde sig påmind genom åtskilliga gäspningar och någon gång ofrivilligt korta, om ens några, svar på tilltal.
Sedan back to Upper East för sömn! Men alltså…. denna stad, den ska utforskas!

När det hela begav sig

2008-08-27T09:57:00.002-04:00

Ja nu är alltså bloggen på något sätt igång. Med viss fundering och någon form av nervositet ger jag mig ut i bloggosfären. Jag tänker mig att jag skriver när andan faller på och ni läser när ni har lust. Svårare än så behöver det ju inte vara. Hur mycket jag hinner och vill återstår att se. Jag kommer vara precis så pretentiös, politiskt korekt och upptagen som jag är på riktigt. Det här med att jag innerst inne är en snäll kille kan bli svårt att ge uttryck för på bloggen. Men ni känner ju mig, vilket känns skönt.

Men nu är det dags tänkte jag. På något sätt vill jag ju samla mina intryck och berätta om det som händer och kommer att hända.

Den 27 maj blev jag uppringd av Sveriges ständiga representation vid FN i New York, efter att ha matat in ansökan med CV och personligt brev. Det hela blev ett kort men spännande samtal. Från reppen ville man kolla av min förmåga att hantera franskan. Språket som liksom studsar tillbaka på oss statsvetare med jämna mellanrum. Jag sa precis som det var "- Jag förstår viss franska men har ju aldrig hanterat franska i svåra politiska sammanhang". Efter det slängde jag in mina franskbetyg och därefter tog det några timmar innan de ringde tillbaka och erbjöd mig platsen. Det här med franskan får vi med all säkerhet anledning att återkomma till...

Femte utskottet kommer att bli min hemvist från den 8 september till och med den 19 december. Nervositeten, glädjen och spänningen kom liksom över mig. Då var det bara att påbörja det praktiska förberedandet...

New York, here I come!